Härom kvällen lyssnade jag på en debatt hos Publicistklubben, på kulturhuset i Stockholm, rubriksatt ”Våga (vägra) ta debatten”. Vem får säga vad till vem och varför? I panelen fanns Ali Esbati, riksdagsledamot (V), Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, DN-kolumnisten Lena Andersson, Jasenko Selimovic som är statssekreterare (FP) och, sist men inte minst, journalisten Janne Josefsson.
Diskussionen blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.
När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.
”Vill vi det? Tysta och stoppa? Ja, delvis.” Det skrev Linderborg när Aftonbladet drog igång en kampanj mot ”järnrörssajterna” som skulle tystas med hjälp av hetslagstiftningen. Lustigt nog försvarade samma kulturchef den kände förintelseförnekaren David Irvings yttrandefrihet (Aftonbladet, 2011-11-15).
Hon har även försvarat sin publicering av tveksamma texter om organhandel, men i måndags klagade hon på att DN Kultur hade publicerat en text av Jasenko Selimovic (FP) som hade skrivit att Sverige inte är ett rakt igenom rasistiskt land. Hans text höll inte en intellektuell nivå, påstod Linderborg. Så kan man också säga att personer med en annan uppfattning inte ska få utrymme.
Mer än något annat illustrerade debatten den klyfta som finns mellan journalister och medborgare. Det är ingen tillfällighet att Janne Josefsson är den journalist som toppar förtroendemätningar. Gissningsvis uppfattas han som nyfiken på samhället bortom medieredaktionerna. Han tvekar inte ställa frågor till vare sig en fattig förälder, en makthavare eller en omtyckt debattör.
I stället för att avfärda Josefsson som ett ”gubbslem”, en ”vit kränkt man”, borde övriga journalister stanna upp och fundera: hur kommer det sig att journalister och medier i regel har så lågt förtroende hos allmänheten? Svaret stavas inte Janne Josefsson.
