FOTO: ANDERS WIKLUND/TT
Såväl Fredrik Reinfeldt (M) som Mikael Damberg (S) imponerade i kammaren. Inte för respektfulla, inte för raljanta.
FOTO: ANDERS WIKLUND/TT
Såväl Fredrik Reinfeldt (M) som Mikael Damberg (S) imponerade i kammaren. Inte för respektfulla, inte för raljanta.
När Socialdemokraterna använder McDonalds som räkneexempel, och alliansen anklagar oppositionen för att spara in på myndighetskostnaderna, är tiden ur led. Supervalårets första partiledardebatt bekräftade att alliansens snart åtta år vid makten har förändrat Sverige.
Skillnaderna mellan de båda partierna som gör anspråk på att vara statsbärande har tunnats ut. Det krävs två skickliga debattörer för att få fram en tydlig konfliktyta, något som generationskamraterna Fredrik Reinfeldt (M) och Mikael Damberg (S), partiledaren Stefan Löfvens stand-in i riksdagen, klarade utmärkt. Såväl Reinfeldt som Damberg imponerade i kammaren. Inte för respektfulla, inte för raljanta.
Statsministern inledde med att sammanfatta alliansens prioriteringar för jobben: Ökade individuella drivkrafter i form av skattelättnader, en stark tro på handel och frihandel samt ordning i statsfinanserna. Utgångspunkten var överraskande marknadsliberal och Reinfeldt betonade hur 200 000 nya jobb vuxit fram sedan 2006.
Mikael Damberg hade naturligtvis mer än en invändning. Han konstaterade att drygt 400 000 svenskar är arbetslösa och agerade som en riktig partiledare när han försökte slå in en kil i alliansens starkaste politikområde.
Genom att ifrågasätta hur regeringen handskas med statsfinanserna, ifrågasätter Socialdemokraterna finansminister Anders Borg (M). Med hjälp av mantrat att alliansen lånar till skattelättnader, och att överskottet på 65 miljarder kronor från 2006 har blivit ett underskott på 87 miljarder 2014, ville Damberg försvaga regeringens finanspolitik.
Det är en djärv plan för ett parti vars ekonomisk-politiska talesperson inte sitter i riksdagen och som i höstas presenterade en skuggbudget med tolv miljarder i ofinansierade satsningar. Att Socialdemokraterna bygger sin budget på att ta bort det femte jobbskatteavdraget, som man redan lovat väljarna att behålla, är ett kortsiktigt siffertrixande.
Förmögenhetsöverföringen från statliga ersättningssystem till enskilda individer är alliansens viktigaste politiska insats. Breda löntagargrupper har fått en markant bättre ekonomi under hela 2000-talet. Enligt SCB har ett genomsnittligt hushåll med två vuxna och två barn inkomster som nästan räcker för att försörja en lika stor familj till.
Jobbskatteavdragen är reformer som regeringen har stor anledning att försvara under supervalåret. Däremot måste Reinfeldt visa mer förståelse för den växande grupp migrantarbetare som utnyttjas som bärplockare och snöskottare, som bygger eller städar. Det ska inte behövas en socialist för att konstatera att löner på några tusenlappar i månaden är oförenligt med den svenska modellen.
Lars Kriss
