Förenta nationerna har slagit fast att personer med funktionsnedsättning ska ha rättighet och tillgänglighet till samhällets tjänster.
Men så är det inte. Långtifrån alla har samma rättighet och tillgänglighet. Detta trots att en enad riksdag år 2000 antog målet att Sverige ska vara ett tillgängligt samhälle 2010. Det har gått sju år sedan dess, det finns sådant som har blivit bättre, men fortfarande diskrimineras personer med funktionsnedsättning.
Den senaste tiden har mycket av debatten kommit att handla om den rödgröna regeringens uttalade ambition att minska kostnaderna för personlig assistans. En utredning som ska vara klar i oktober 2018 ska titta över assistansersättningen – och varför kostnaderna ökat varje år.
Direktiven handlar mer om kostnader än om vikten av att personer med funktionsnedsättningar ges möjlighet att utifrån sina förutsättningar delta i samhällslivet; ha samma möjligheter till utbildning och arbete, till att transportera sig, till att kommunicera och leva ett rikt liv med social delaktighet.
Oavsett vad ansvariga ministrar säger så är Socialdemokraterna i den här frågan ett parti som vill spara på dem som allra mest behöver den hjälp ett välfärdsland och ett väl fungerande samhälle som det svenska kan erbjuda. Den svenska modellen har uppenbarligen en baksida också.
Så mycket för visionen om ett samhälle för alla.
Det är många med en funktionsnedsättning som upplever sig stå utanför samhället. Synliga eller osynliga, medfödda eller förvärvade funktionsnedsättningar inverkar på möjligheten att delta i samhällslivet på lika villkor.
För den som är döv kan det till exempel handla om att inte själv kunna tala med kommunens handläggare. För den som är rullstolsburen kan en trottoarkant som inte är avfasad utgöra ett oöverstigligt hinder. En instruktion på ”vanlig svenska” blir rena rama grekiskan för en person med läs- och skrivsvårigheter.
I en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Lorents Burman (S) undrar Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg hur det gick, om budgetberedningen överhuvudtaget prövade frågan om förbättrad medborgarservice för döva, om det finns några planer på att inrätta en tjänst som ska kunna tillvarata de dövas perspektiv i kommunala frågor. Svar ska om allt går som det är tänkt att ges i samband med tisdagens kommunfullmäktigesammanträde.
Delaktighet och inkludering, demokrati och jämlikhet, och naturligtvis alla människors lika värde utgör i dag centrala idéer i visionen om det goda samhället; ett samhälle för alla, där alla får plats utifrån sin egen förmåga och sina egna resurser.
En utopi kan tyckas, men kom då ihåg att för inte så länge sedan ansågs tankegångarna om människors lika värde som varande revolutionerande.
Strävan efter ett samhälle där alla får plats kräver att gapet mellan ord och vardagshandling minskar. Oavsett om det handlar personlig assistans eller att tillvarata de dövas perspektiv i kontakterna med Skellefteå kommun.
Det handlar om hur vi vill ha ”vårt” Sverige. Ett exkluderande samhälle där människor sorteras in i fack i enlighet med rådande normer, eller ett inkluderande samhälle där alla i sin olikhet har samma rättigheter och skyldigheter.
Att inte tillvarata människors förmågor och olikheter är ett gigantiskt slöseri. Men för att kunna göra det måste vi också börja tänka om och lära oss att skapa lösningar för ett helt samhälle, inte bara för en grupp åt gången.