För några dagar sedan skrev jag om aktiv dödshjälp och väntade mig en läsarstorm med orkanstyrka.
Det blev en lätt bris, futtiga fem kommentarer på norran.se och ett långt, välformulerat mejl.
Då var det betydligt fler som ville debattera att Liberalernas ungdomsförbund i Storstockholm vill att incest och nekrofili (om det är inskrivet i testamentet) ska tillåtas.
Ryggdunkningar har blandats med fördömanden. Bland annat tog Carl B Hamilton, tidigare ekonomisk-politisk talesperson, till orda. Enligt Aftonbladet skrev han så här i en sluten Facebookgrupp: ”LUF fokuserar på publicitet men knappast på frågorna som avgör vår och Sveriges framtid. Ni fattar väl att folk skrattar åt er liberalism, puckon.”
Det är i sak alls inte svårt att hålla med. Liberalism handlar varken om att tillåta eller ens en vilja tillåta allt. Lika lite som jag gillade Centerpartiets förslag om månggifte gillar jag LUF Storstockholms idéer om incest och nekrofili.
Precis som när det gäller surrogatmödraskap handlar incest om att det finns en uppenbar risk att personer som befinner sig i en beroendeställning utnyttjas. Nekrofili handlar om respekt för den avlidna och dennes anhöriga.
Det ska dock i rättvisans namn sägas att det där med nekrofili delvis är en medial tillspetsning. Vad det handlar om är rätten att göra vad man vill med sin kropp efter sin egen död, och i den kontexten ingår ju nekrofili.
En fråga (aktiv dödshjälp) som väldigt få vill diskutera och en (incest och nekrofili) som väldigt många har synpunkter på, men som debatteras i ett tonläge där svart är svart och vitt är vitt och däremellan nästan ingenting alls.
Det här är varken första eller sista gången jag skriver om dagens debattklimat. Är det någons åsikt du inte gillar är det bara att plocka fram hammaren, dunka den (verbalt) i skallen på din meningsmotståndare, du behöver inte ens berätta vem du är.
Gillar du inte en åsikt skjuter du hellre mot budbäraren än ger dig tid att föra en dialog på en saklig och sansad nivå.
Alla agerar naturligtvis inte så, men alltför många gör det.
Men att dumförklara och förolämpa någon man debatterar med är också att dumförklara det politiska samtalet, den viktiga demokratiska debatten.
Hur ska då märkliga krav från ett ungdomsförbund behandlas? Med tystnad eller ska de tas på allvar och få ilsken och nedgörande kritik, eller en klapp på axeln följt av ett nedlåtande konstaterande att alla har vi varit unga?
Vid en första anblick torde svaret för rätt många vara ganska enkelt: Tokerier, eller stölleprov som Emil i Lönnebergas pappa brukade säga.
Men vid närmare eftertanke är frågan inte lika enkel. Dagens ungdomsförbund befolkas av morgondagens politikerelit. En av deras viktigaste uppgifter är att vara kreativa, originella, de ska tänka tankar som skaver, som vänder upp och ner på vedertagna sanningar och vad som är rätt och vad som är fel.
Naturligtvis behöver man inte dela ett ungdomsförbunds tankegångar, däremot bör man respektera deras resonemang utanför boxar och åsiktskorridorer. Det borde faktiskt vara högre till tak i ett parti som Liberalerna, som gärna vill framstå som partiet som kanske inte delar allas åsikter men som är berett att dö för rätten att du ska få uttrycka dem.