Att höjda bensinpriser slår hårt mot landsbygden är ingen nyhet.
Att miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) inte bryr sig om det är heller ingen nyhet. Å andra sidan: Varför skulle hon göra det, partiets väljare finns ju ändå inte där, de finns i storstäderna.
Alla seriösa politiker är överens om att samhället måste ställa om, att vi behöver förändra vårt levnadssätt. Frågan är bara hur och vem som ska betala Sveriges andel i kampen mot den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. Frågar man Miljöpartiet så blir svaret: Skicka räkningen till landsbygden.
Detta har hänt: I valrörelsen 2014 lovade Socialdemokraterna att skatten på bensin och diesel inte skulle röras. Det är det som kallas ett vallöfte. Men redan 2015 beslutade regeringen att införa en årlig skattehöjning/indexuppräkning på drivmedel. Bensin- och dieselpriset ökar med två procentenheter, plus inflation, vid nyår varje år. Det är det som kallas ett sviket vallöfte.
För att få lite perspektiv på den automatiska upptrappningen av bensin- och dieselskatterna behövs lite sifferexercis. Ekonomifakta, som är en del av arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv, har räknat på det och kommit fram till att utvecklingen för skatten per liter vid pump, inklusive moms på skattebeloppet ser ut så här:
2006: 5,93 kronor.
2016: 7,49 kronor.
2026: 11,29 kronor.
2036: 16,71 kronor.
Och då pratar vi bara skatt, ingenting annat. Inte råoljepriser, inte valutakurser, produktionskostnader och bensinmackens marginaler.
Det finns med andra ord all anledning att vara orolig om man bor på landsbygden, till exempel i småorterna i Västerbottens inland, där bussarna för länge sedan slutat att gå. Där avstånden är långa och där bilen många gånger är det enda alternativt om man vill ta sig till och från affären eller barnens kompisar och fritidsaktiviteter.
Miljöskatter är ett erkänt effektivt sätt att få ner koldioxidutsläppen på. En grön skatteväxling är inte bara välkommen, den är nödvändig. Skatten höjs på miljöförstörande utsläpp, utsläppare betalar för den miljöskada de gör, och sänks på sådant som är samhällsnyttigt, främst arbete och miljöförbättrande verksamhet. Men konsekvensen får inte bli att det blir dyrare att bo på landet.
I väntan på att det stora teknikskiftet på fordonssidan är genomfört, bensin- och dieselbilar är på väg ut, elbilar i olika former på väg in, måste den gröna skatteväxlingen bli någotsånär rättvis mellan stad och land. Om man inte vill differentiera drivmedelsskatten kan man titta på avdragen för arbetsresor. Man kan sänka arbetsgivaravgifter och skriva av hela eller delar av studielånet för den som bor och arbetar i glesbygdskommuner. Det finns många möjligheter, bara viljan finns där.
Problemet är bara att många ledande miljöpartister glömt vad de lärde sig på geografilektionerna i skolan. Att Sverige är avlångt och att livsförutsättningarna ser olika ut.
Att miljö- och klimatminister Isabella Lövin vill återinföra den orättvisa automatiska upptrappningen av bensin- och dieselskatterna var väntat. Däremot var det lite mer oväntat att Centerpartiet, med sin tydliga landsbygdsprofil, inte reagerade och agerade. Att partiet vill vänta och se om det kommer några eventuellt landsbygdsvänliga reformer i vårändringsbudgeten imponerar inte.
Att kompensera landsbygden för höga bilkostnader handlar om en så enkel sak som vilja, politisk vilja.