Våldet kom nära, så oerhört nära, det blev plötsligt så påtagligt.
De två personer, en mor och hennes son, som för en vecka sedan berövades livet på Ikea i Västerås, kom härifrån, från en liten by utanför Skellefteå.
Bara någon dag efter dådet basunerade Rapport ut att det dödliga våldet minskar, att antalet mord sjunkit från 100 till strax under 90 sedan mitten av 1990-talet. Men det är en klen tröst, om någon tröst alls, för familj, vänner och bekanta.
Samtidigt har den svenska sommaren varit extremt våldsam det här året. Tio döda och 30 skadade i skottlossningar och sprängdåd, trippelmord i Uddevalla, dubbelmord i Göteborg, mordet på Lisa Holm och nu knivdådet i Västerås. Vi förfasas över våldet, tänker en stund på de döda och deras anhöriga innan vi går vidare. Och vi gör det utan att ställa oss frågan varför, utan att fundera över vad som gått snett, så oerhört snett.
Sverige får inte dras i sär, bli ett delat land, brukar det ju heta. Men inom vissa områden har det redan skett. Sprickorna finns där, mitt i vårt stolta samhällsbygge. När den misstänkte gärningsmannen kommer från Eritrea, och bor på en flyktingsförläggning, prövas återigen idén och öppenhet och solidaritet. Hatet växer sig starkare.
I ett inlägg på Facebook raljerade till exempel Björn Söder, han är sverigedemokrat och vice talman, över dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts tal om att svenskarna ska öppna sina hjärtan för människor på flykt: ”Tror inte att den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-statsministern … Dags att vakna, svenska folket, och förpassa sjuklöverns politik dit den hör hemma! På skräphögen.”
Det var lågt, riktigt lågt, till och med med Björn Söders mått mätt. Ovärdigt för en talman.
Vem frågar de anhöriga om de vill att deras knivdödade nära och kära ska användas som slagträn i invandrings- och integrationsdebatten?
Vem frågar de anhöriga om det är okej att göra deras sorg och tragik till politik?
Nej, missförstå mig inte, det går aldrig att rättfärdiga ett knivdåd som det i Västerås, lika lite som det går att försvara sprängningarna i Malmö, trippelmordet i Uddevalla, eller andra våldsdåd. Däremot går det att hyfsa till debatten, inte bara fråga oss hur det kunde hända utan också varför. Varför det florerar så många skjutvapen, varför psykvården för traumatiserade flyktingar uppenbarligen inte fungerar, varför det svenska samhället, i både stort och smått, inte ser de som far illa.
Vi kan aldrig värja oss från oväntade, svåra händelser, däremot kan de bli färre om vi lär oss att se människan och blir bättre på att förebygga.