Det är mörka tider vi lever i.
Då tänker jag inte enbart på skolmorden i Trollhättan, på brinnande asylboenden, på hatbrotten eller på den nätmobb som gör sitt bästa för att marginalisera det goda demokratiska samtalet.
Tänker också på alla yrkesgrupper som i sitt jobb utsätts för hat, hot och våld; utryckningspersonal, politiker, journalister och opinionsbildare, lärare och massor av andra helt vanliga människor vars enda ”brott” är att de troget går till jobbet varje dag för att utför sina arbetsuppgifter.
Ska det behöva vara så?
Retoriska frågor behöver inte besvaras.
En annan utsatt grupp är landets socialsekreterare. Enligt Akademikerförbundet SSR vill sju av tio säga upp sig, nästan fyra av tio chefer säger att de inte har utrymme att arbeta professionellt någon eller flera gånger i veckan, tre av tio uppger att de inte kan leva upp till rättssäkerheten enligt lagens intentioner och mer än var tredje har ofta svårt att sova på grund av arbetet. Åtta av tio kommuner har svårt att rekrytera personal, även via bemanningsföretag. Det är kris i socialtjänsten.
Vem vill ha ett jobb där risken att bli uthängd som både det ena och det andra i sociala medier är betydande, där ens arbetsplats vilken dag som helst kan utsättas för handgranatattacker och/eller brandbomber, där socialsekreterare riskerar att få bilen eller hemmet vandaliserat?
Nej, retoriska frågor behöver inte besvaras.
Om detta skriver den liberala debattören Jenny Sonesson klokt och tänkvärt i Dagens Samhälle (13/10 2015). Så här skriver hon bland annat: ”Fram till 1986 användes kanariefåglar i brittiska kolgruvor för att upptäcka giftiga gaser som orsakar explosioner. Om kanariefåglarna slutade sjunga var det en signal för gruvarbetarna att söka skydd. Sveriges socialsekreterare är rättsstatens kanariefåglar. När de tystas är det en varning för hela samhället.”
Men ett angrepp på en socialsekreterare är så mycket mer än ”bara” ett angrepp på en socialsekreterare. Det är också ett angrepp på samhällets svagaste och mest utsatta medborgare, på den lilla pojken som misshandlas av sina missbrukande föräldrar, på den lilla flickan som utsätts för sexuella övergrepp, på den funktionshindrade mannen som behöver hjälp och stöd i vardagen.
I en värld med hög arbetsbelastning och bristande resurser, med stress, sjukskrivningar och hög personalomsättning, med hot och trakasserier är det svårt att alltid orka stå upp för lagen, den lag som man är satt att stå upp för, risken att göra ”fel” ökar. Jenny Sonesson igen: ”Vem vågar omhänderta barn till IS-krigare eller medlemmar i Hells Angels?”.
Retoriska frågor behöver inte besvaras.
Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät, innan allt brister. Det måste fungera. Brister det är det samhällets svagaste, mest utsatta som oförskyllt drabbas. Därför måste både regering och kommuner agera så att socialtjänsten orkar och vågar stå upp för dem som mest av alla behöver samhällets hjälp och stöd.