Den brittiske historikern och politikern Lord Acton (1834–1902) visste precis vad han talade om när han sa: Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Vi ser det i politiken, i näringslivet, i föreningar och i organisationer som bygger sin verksamhet på ideellt arbete. Vi ser det i hela samhället. Där det finns makt och pengar finns det också korruption. Ingen är nämnd, ingen är glömd.
Det började med att sju Fifa-ledare greps av schweizisk polis på ett lyxhotell i Zürich, på begäran av åklagare i USA. När ridån gick ner för första akten hade Sepp Blatter, det internationella fotbollsförbundets mångårige ordförande, både hunnit bli omvald och avgå.
När ridån går upp igen ska en ny ordförande väljas. Förhoppningsvis blir det någon som på allvar kan ta tag i de problem som Fifa uppenbarligen brottas med, en ”företagskultur” där det finns starka misstankar om olika former av korruption och penningtvätt, där generationer av fotbollsledare har missbrukat sina förtroendeposter.
– Vi är alla en del av samma stora familj, brukar det i officiella sammanhang så vackert heta.
Men fotbollsfamiljen har blivit dysfunktionell. Medan pamparna lever i högsta välmåga kämpar många småklubbar för sin existens.
Att makt korrumperar är inte det enda problemet Fifa har att brottas med. I bakgrunden finns hela tiden den känsliga frågan om politik och fotboll hör ihop. Frågar du höjdarna blir svaret naturligtvis ett entydigt nej. Men historien talar ett helt annat språk: Sydafrika fick inte vara med under apartheidregimen och Jugoslavien kastades ut under folkmorden på 1990-talet.
Beslut som alls inte är svåra att acceptera, och stödja, men politiska är de, i högsta grad.
Hela idrottsrörelsen borde fundera på hur frågan politik kontra idrott ska hanteras. Att Vitryssland fick ishockey-VM för några år sedan och att fotbolls-VM ska avgöras i Ryssland 2018 och Qatar 2022 indikerar nämligen en sak: att den internationella idrottsrörelsen bryr sig föga om sådant som demokrati och mänskliga rättigheter.
Idrottsrörelsen hade kunnat göra skillnad. Frågan är om den vill göra det. Länder som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna borde inte få arrangera stora internationella mästerskap. Insikten om att det finns viktigare saker här i livet än välarrangerade tävlingar måste få en mer framträdande roll när mästerskapen delas ut.
Fifa har mycket att bevisa nu när Sepp Blatter klivit åt sidan. Vägen från pampvälde till internationell folkrörelse är betydligt svårare att gå än tvärtom. Det är nu som den svåraste resan börjar.