De olympiska spelen i Sotji är viktiga för president Vladimir Putin. Precis på samma sätt som ishockey-VM i Vitryssland är viktiga för president Aleksandr Lukasjenko och fotbolls-VM i Qatar för emir Tamim bin Hamad Al Thani. Det innebär en möjlighet att strö lite guldglans över korrupta och odemokratiska regimer.
När den väl ansedda brittiska tidskriften The Economist 2010 mätte tillståndet för demokratin i 167 av världens länder hamnade Ryssland på plats 117, Qatar på plats 138 och Vitryssland på plats 139. Enligt en annan undersökning, gjord av det politiskt oberoende forskningsinstitutet Freedom House, är Vitryssland en av världens tio mest odemokratiska stater – alltså en skurkstat.
Frågan som måste ställas i den kontexten är: Vilket ansvar har idrottsrörelsen för mänskliga fri- och rättigheter, för den demokratiska utvecklingen, om den överhuvudtaget har något ansvar. Självklart har man ett ansvar. Genom att ge OS till Sotji, ishockey-VM till Vitryssland och fotbolls-VM till Qatar skickar man ut signalen att det egentligen är rätt okej att trampa på rättigheter som vi som lever i en demokrati tar för givna.
När Peking fick sommar-OS 2008 menade den olympiska rörelsen att man nu hade chansen att påverka Kina i ”rätt” riktning. Blev det så? Det är bara att fråga någon av de kinesiska dissidenterna om situationen förbättrats. Svaret är givet: nej.
Handen på hjärtat; brydde sig IOK, den Internationella olympiska kommittén, om att arbetare användes som slavar i Ryssland. Nej, inte ett enda dugg förrän trycket från media blev så stort att de inte längre kunde blunda. Då agerade IOK.
IOK hade kunnat göra skillnad, men väljer i stället att blunda när mänskliga rättigheter kränks, när arbetare används som slavar. Det blir lätt så i en värld där transparensen är obefintlig och där framgångar endast räknas i pengar.
Tänk så många gånger idrottens organisationer valt fel väg, ställt sig på fel sida. Idrotten är en märklig värld där mångfärgat nagellack kan vara lika provocerande och förbjudet som en vitrysk flagga som diktator Lukasjenko förbjudit (vitryska supporters blev utkörda av arrangörerna under ishockey-VM i Stockholm 2013). Det är upprörande. Men vad som är än mer upprörande är att idrottsrörelsen hela tiden försöker gömma sig bakom lögnen att idrott inte är politik. Det är det.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Vad man kan hoppas på är att de internationella förbunden tänker till och i fortsättningen inte bara väger in de ekonomiska aspekterna när värdlanden för de stora globala mästerskapen utses. Om inte springer man allehanda diktatorers ärenden.