I Malmö anordnades tidigare i veckan årets hittills mest intressanta idédebatt, på temat frihet, jämlikhet, broderskap, mellan tongivande liberaler och socialister.
Vänstern kedjar fast mig i kollektiv, inledde liberala Dilsa Demirbag–Sten, och tog upp den identitetspolitik som fokuserar på etnicitet och andra yttre egenskaper vi fötts med. Även författaren Per Svensson tog upp den tråden: hur kommer det sig att vänsterdebattörer talar om hudfärg? Varför vill vänstern tala med reaktionärernas röst? Debattens vänsterdebattörer instämde i kritiken mot identitetspolitiken.
Synen på jämlikhet fick det att hetta till i frågor som global fattigdom och invandring. Medan Daniel Suhonen, chef för den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys, pratade om de extremt rika och relativ fattigdom, slog den liberale ekonomen Andreas Bergh ett slag för öppna gränser som ett sätt att skapa jämlikhet.
”Jämlika möjligheter är viktigare än jämlikt utfall”, sa Bergh, och sammanfattade en del av kärnan i vad som skiljer liberaler från socialister. När marknadsekonomin leder till ökade inkomstklyftor, och samtidigt får fler människor att slippa vara fattiga och gå hungriga, är det då något att förkasta? Men man måste se att klyftor hotar demokratin, hävdade Suhonen.
Petter Larsson, kulturskribent på Aftonbladet, erkände att det låg något i att fler har fått det bättre i världen. ”Och det tvingas man acceptera”, lade han till, men insåg snabbt att begreppet ”tvingas” lät lustigt i sammanhanget.
Det senaste numret av tidskriften Liberal debatt på tema ”Den nya vänstern” tar upp många av de konflikter som kunde höras i Malmö. I flera texter tas betonandet av kön, sexuell läggning och etnicitet upp som ett problem hos vänstern. Här finns även självkritik: ”liberalismen har spätts ut och blivit ett med det svenska näringslivets intressen”, skriver exempelvis skribenten Kajsa Dovstad.
Så varför är ideologiska diskussioner högsta mode? Dels är det valår, en längre julafton för politiska nördar. Och när Socialdemokraterna och Moderaterna har närmat sig varandra i mitten, har utrymmet för ideologi vuxit.
Ytterligare en förklaring är att opinionsbildare numera finns i sociala medier och har daglig kontakt, även med sina meningsmotståndare. Förbi är tiden då alla satt för sig själva i politiska föreningslokaler. Möten över nätet, och det rappa tempot, gör idékonflikterna tydligare än på länge.
Det är bra av många skäl, inte minst för att politik blir så mycket roligare när den känns.
