FOTO: YVONNE ÅSELL/SVD/SCANPIX
Sverige har stolta traditioner att försvara. När det blåst snålt, när krig och konflikter drabbat andra har gränserna öppnats, Sverige har visat solidaritet med de förtryckta, tagit avstånd från förtryckarna.
Det är lika bra att slå fast med en gång: ända sedan Olof Skötkonung på 1000-talet med hjälp av tillresta experter från England präglade de första svenska mynten har Sverige varit beroende av invandring för utveckling och välstånd: handelsmän från tyskan Hansan, smeder från Vallonien och brittiska ingenjörer. Många välkända svenska företag har byggts upp av invandrare, till exempel Bonniers och Gleerups, Cloetta och Marabou, Felix och Findus, Höganäs och Perstorp, Handelsbanken och dåvarande Sparbanken. Abba startade i Norge.
Men tiderna har förändrats. Till slut lyckades inte solidariteten med folk som förtrycks stå emot angreppen från främlingsfientliga strömningar i Sveriges närhet. Vill man hårddra det kan man säga att Sverige till och med importerat främlingsfientligheten. Nu lever vi i en tid när främlingsfientlighet är närvarande i samhällsdebatten, när smyg- och vardagsrasismen gör sig påmind, det handlar om att övervakas i butiker, inte släppas in på krogen eller inte få jobbet man egentligen borde ha fått, strikt räknat efter meriter och social kompetens.
Frågan är dock hur den främlingsfientliga samhällsdebatten stämmer överens med verkligheten. Inte alls, enligt en ny rapport, som har tagits fram av Reforminstitutet, och som bygger på en Sverigeanpassad variant av FN:s utvecklingsindex. Slutsats: de 20 sämsta orterna har färre invandrare än snittet, de 20 bästa orterna har fler invandrare än snittet, med andra ord finns det (enligt rapporten) ingenting som talat för att invandrartäta orter har sämre resultat än andra. Den slutsats man bör dra är att den integrationsproblematik som det så ofta talas om drabbar svenskar och invandrare lika.
Sverige står inför en demografisk utmaning. Andelen äldre i befolkningen ökar stadigt. Svaret på den utmaningen är delvis invandring, det vill säga att fortsätta värna en solidarisk och generös flyktingpolitik. Inte som migrationsminister Tobias Billström (M) vill, minska invandringen till Sverige. Moderaternas partisekreterare Kent Persson säger till Dagens Nyheter: ”Vi måste ha en politik som svarar på den oro människor känner.”
Att det här utspelet kommer från just Moderaterna är inte förvånande. Partiet har en inte helt fläckfri historia vad gäller synen på invandrare. Problemet är bara att Alliansens största parti i varje fall delvis ställer sig på samma sida som Sverigedemokraterna. Det går att stå ut med, mer allvarligt är att partiet bidrar till den förskjutning av normer när det gäller de främlingsfientliga attityder som får allt större fotfäste i vardagen. Något som knappast lär bidra till att bevara Sveriges stolta traditioner när det gäller att hjälpa de förtryckta.
