ILLUSTRATION: TECKNAR-OLLE
Riksdagsvalet nästa höst kan tyckas väldigt, väldigt långt borta. Innan dess ska dessutom val till Europaparlamentet, kyrkoval och här i länet därtill en lokal folkomröstning om sjukvården genomföras. Långt borta, men ändå nära, partierna har redan på olika sätt börjat förbereda sig. På det lokala planet, här i Skellefteå, valde till exempel kommunalrådet Bert Öhlund (S) att avgå i god tid så att hans efterträdare har möjlighet att sätta sig in i rollen och förbereda sig inför valrörelsen.
Idealet hade naturligtvis varit om de politiska partierna och de högsta beslutande organen – riksdag, landstings-, region- och kommunfullmäktige – var en spegelbild av samhället, att de var representativa för hur befolkningen ser ut i stort. Men så är det inte, inte i kommunpolitiken i varje fall. Det finns det statistik på. Statistiska Centralbyrån har undersökt saken och kommit fram till att kvinnor, unga och utrikesfödda är underrepresenterade. Kommunpolitiken riskerar alltså att bli en bastion för medelålders, svenskfödda män och ju högre upp, desto fler blir de, fem av sex kommunalråd inom Norrans spridningsområde, och landstingsrådet Peter Olofsson därtill, är, just det, medelålders svenskfödda män.
Lite bättre ser det ut på riksplanet, där varannan damernas fått visst genomslag. Men fortfarande är unga, äldre och utrikesfödda underrepresenterade. Och då ska man inte tala om norrlänningarna. Inte så konstigt att regionalpolitik ser ut som den gör när den norrländska representationen i regeringen försvann i och med att Centerledaren Maud Olofsson drog sig tillbaka.
Att det ser ut som det gör är partiernas fel. Bortförklaringar undanbedes vänligt men bestämt. Det finns ingen annan att skylla på. Därmed är det är också partiernas ansvar att se till att politiken blir mer representativ för befolkningen i stort.
Tidningen Riksdag & Departement konstaterar i sitt senaste nummer (16/2013) att nu när partierna börjat fundera på kandidater till nästa års riksdagsval är ledordet mångfald. Folkpartiet jagar föryngring, ingen riksdagsledamot är i dag under 35, Miljöpartiet vill ha färre akademiker medan Sverigedemokraterna, som har sämst kvinnlig representation – endast två av 20 ledamöter är kvinnor – inte vill hålla på med kvotering.
Det går att fundera kring de här frågorna, svaren är långtifrån givna, kompetens kontra att vara en spegelbild av samhället, hur det sett ut om de beslutande församlingarna varit mer jämställda? Det är intressanta frågeställningar. Olika erfarenheter berikar politiken och det politiska samtalet. I det sammanhanget kan påpekas att Norrans politiska redaktion är väldigt jämställd: kvinna/man, yngre/äldre, invandrad/svenskfödd.
