Samtidigt som det rättsliga efterspelet till Svenska Motståndsrörelsens demonstration i Umeå i höstas pågår visades ett reportage om det vänsterextrema våldet i ”Uppdrag granskning”. Tidigare har även nazisterna bakom attacken i Kärrtorp granskats.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, men som naturligtvis inte är det. Enligt Mathias Ståhle, reporter på Eskilstuna-Kuriren, som länge har granskat politiska extremister i Mälardalen, kommer 95 procent av attackerna från den politiska vänsterkanten, bara fem procent från högerkanten. Sett till massmedias rapportering skulle man kunna tro att förhållandet var det omvända.
Kanske är det inte så konstigt. För svensk media och samhällsdebatt har haft mycket svårare att förhålla sig till Josef Stalins, Mao Zedongs och Pol Pots utrensningar och massmord på oliktänkande än vad man har haft till Adolf Hitler och Förintelsen. Kan inte från min egen skoltid minnas att vi någon gång berörde Josef Stalins och Mao Zedongs brott mot mänskligheten, däremot ägnades flertalet lektionstimmar åt Förintelsen. I det här sammanhanget ska påpekas att det aldrig är rätt att ta till våld för sin sak, oavsett vilket politisk, religiös eller annan åskådning man har.
Det är en skrämmande bild som målas upp i ”Uppdrag granskning”. Inte bara personer som sympatiserar med den politiska högerkanten drabbas av våld, hot och trakasserier, och så kallade hembesök, utan även anhöriga och personer utan uppenbar politisk anknytning blir angripna, sådana som helt enkelt råkat befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Enligt Mathias Ståhle har våldet på senare tid blivit både organiserat och systematiserat. De utomparlamentariska vänstergrupperingarna Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) betraktas av Säpo som det största hotet mot demokratin.
Snart är det val till Europaparlamentet. Jonas Sjöstedt må ha tagit kraftfullt avstånd från vänsterextremas ”rätt” att bruka våld, något som nio medlemmar i Ung Vänster kritiserar honom för i en debattartikel i Nyheter 24 (2014-05-07). De anser att han inte förstår behovet av självförsvar. Han må också ha förespråkat nolltolerans mot den svenska anti-demokratiska vänstern.
Men det räcker inte för att Vänsterpartiet ska framstå som ett trovärdigt socialistiskt alternativ i valet. Inte så länge man i Bryssel umgås med dem man umgås med. I vänsterns partigrupp finns nämligen enligt statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett antal partier med tveksam demokratisyn. Alla krafter som rör sig i Vänsterpartiets närhet är med andra ord inte rumsrena.