Det blåser upp till strid inom Arbeiderpartiet, de norska socialdemokraterna, inför partiets landsmöte.
I kölvattnet av den ökade spänningen mellan stad och land inför valet i september vill Arbeiderpartiet göra det billigare att tanka bilen på landsbygden.
Det kan vid en första anblick tyckas vara en god idé. Överfört till svenska förhållanden är landsbygden här varken begåvad med spårvagnar, som i Göteborg, med tunnelbana, som i Stockholm, eller med ett utbyggt järnvägssystem eller bussar som kommer och går med jämna mellanrum.
Varför ska de som valt att bosätta sig på landsbygden, och som ser bilen som det enda realistiska sättet att förflytta sig på i vardagen, drabbas extra hårt av pengatörstande finansministrars skattebördor? Det är ju inte de som sett till att bussturer dras in och att busshållplatser och järnvägsstationer försvunnit.
Eller som Arbeiderpartiets partisekreterare Kjersti Stenseng säger till SR/Ekot: ”Det är orimligt att drivmedel är dyrast i de delar av Norge där det är minst antal möjligheter till kollektivtransport. Därför menar jag att om det går att finna en lösning där du kan differentiera (bränsleavgifterna) så bör vi göra det.”
Även om idén möts av motstånd: ”Konstruerat valfläsk”, enligt infrastrukturminister Ketil Solvik-Olsen (Fremskrittspartiet), och kanske inte ens är genomförbart eftersom differentierade bränsleavgifter riskerar att hamna i konflikt med EU:s konkurrenslagstiftning, som Norge är bundet av enligt EES-avtalet, är det intressant att notera hur svenska respektive norska socialdemokrater agerar.
De norska socialdemokraterna, hårt ansatta av det allt populärare Senterpartiet, flörtar ogenerat inför valet med landsbygden och dess befolkning. Samtidigt som svenska socialdemokrater fortsätter jaga lands- och glesbygdens människor med skattehöjningar som gör det dyrare och krångligare att bo utanför storstadsområdena.
Nu ska inte de svenska socialdemokraterna ensamma behöva stå där med skammens rodnad på kinderna. Övriga riksdagspartier har heller inte gjort sig kända för att överhövan värna landsbygden och dess intressen.
När ska de inse att Norge kan visa hur hela Sverige kan leva?
Norge utpekas, och det med all rätta, ofta som lands- och glesbygdens förlovade land. Även glesbefolkade områden lever och blomstrar. I Sverige utmålas de som tärande och storstadsregionerna betraktas som tillväxtmotorer. Men det är en falsk bild av verkligheten.
Den grundläggande skillnaden mellan svensk och norsk regionalpolitik är att Sverige utanför storstadsområdena får alldeles för lite betalt för sina resurser och produkter: maten som städerna konsumerar, kraft, skog, malm – och arbetskraft.
I Norge är det till exempel självklart att kraftkommunerna kompenseras för vattenkraftsutbyggnadens negativa påverkan på jord- och skogsbruk, renskötsel, fiske och turism.
Nu ska det också sägas att de norska socialdemokraternas förslag att göra det billigare att tanka bilen på landsbygden inte hamnar bland de klokare. Den socialliberala Oslotidningen Dagbladet kallar förslaget för en ”logisk kortslutning” på ledarplats och menar att det handlar om att ”gå baklänges in i framtiden”.
Så kan det naturligtvis vara. I tider med hotande miljöförstöring och klimatförändringar så är det inkonsekvent att föreslå åtgärder som riskerar att öka utsläppen från fordonstrafiken. Å andra sidan kommer de norska socialdemokraterna med förslag som kan förbättra levnadsbetingelserna på landsbygden. Det gör inte de svenska.