Ytterligare ett år närmar sig sitt slut – med stormsteg dessutom.
Vad minns man, vad vill man komma ihåg, vad vill man helst glömma?
Det jag främst kommer ihåg är flyktingarna, de romska tiggarna, decemberöverenskommelsen som sprack och en rödgrön regering som inte i alla lägen lyckats leverera.
Att vi i det Sverige som ligger norr om Umeå brukar sucka, pusta och klaga över maktens Stockholmsperspektiv är ingen nyhet. Att samma tongångar nuförtiden även hörs från Skåne är däremot smått sensationellt. Regeringens hantering av brofrågan (Öresundsbron) är allt annat än professionell. Har en känsla av att det kommer att backas på någon/några punkter i början av året.
För övrigt anser jag att det är staten – varken tåg- eller färjebolagen eller deras passagerare – som ska betala för identitetskontrollerna vid gränsen. Id-kontroller är en myndighetsutövning och en sådan ska självklart staten bekosta.
Men innan flyktingkrisen – inte flyktingkatastrofen, för det är en kris för EU medan det är en katastrof för flyktingarna – lade en våt yllefilt över Rosenbad skrevs ett kapitel politisk historia på Kristdemokraternas riksting i Västerås. Nej-trupperna, skickligt anförda av smålänningen Anders Andersson, revolterade mot partiledningen och decemberöverenskommelsen förpassades till historieböckerna – tusen tack och bock för den demokratiska insatsen KD.
Utan decemberöverenskommelsen i ryggen kommer den rödgröna regeringens duglighet att testas. Har en känsla av att den inte kommer att se likadan ut december 2016 som den gjorde december 2015. Stefan Löfven & Co har det förvisso inte lätt, men samtidigt är det regeringen som ”äger” frågorna, och därmed är det också regeringens ansvar att se till att kohandla med oppositionen om man vill få igenom sin politik.
För övrigt anser jag att det inte saknas kompetens i den rödgröna regeringen. Däremot har vi en historiskt svag statsminister som inte utstrålar ledarskap när det som mest behövs.
Men innan decemberöverenskommelsen sprack och förändrade förutsättningarna i riksdagen hade EU-migranterna – det vill säga de EU-medborgare som tillfälligt uppehåller sig i ett annat EU-land för att förbättra sin materiella eller sociala situation – valsat runt i debatten. De satte sig – eller ställde sig på knä – utanför Skellefteås affärer med sina slitna muggar. Många Skelleftebor gick förbi, som ville de inte se deras utsatta situation. Norran fylldes med insändare för och emot. Fakta blandades (understundom) med fördomar.
Nu är ännu en vinter här, några har åkt hem, andra tillkommit, EU-migranternas situation kan väl närmast beskrivas som status quo, varken bättre eller sämre än för ett år sedan.
För övrigt anser jag att om enskilda kommuner (eller Sverige som land) förbjuder gatutiggeriet måste också fattigdomen förbjudas, och det låter sig inte göras med en lagtext. Ett förbud är ingen lösning utan endast ett handgrepp för att slippa se EU-migranternas utsatta situation.