Blev president trots motstånd. Foto: Evan Vucci/AP Photo/TT
Hur ska de etablerade politiska systemen hantera de framväxande nationalistiska rörelserna?
Det har blivit tiotusenkronorsfrågan i hela västvärlden. Strategin att avfärda dem och måla ut dem som ett hot mot demokratin har inte fungerat.
Populismens motståndare måste därför fundera på att byta strategi. En idé är att lyssna på vad de populistiska politikerna faktiskt säger och kritisera deras påståenden.
Att eliten inte tar hänsyn till demokratin är ett centralt narrativ i såväl Donald Trumps som Marine Le Pens och Jimmie Åkessons ideologi.
Men stämmer påståendet att den ”vänsterliberala eliten” försökt manipulera det demokratiska systemet för att säkra sin egen makt?
Verkligheten talar emot det. Trots att Donald Trump är illa omtyckt, särskilt bland liberaler, installerades han som president den 20 januari. Och trots att stora delar av alla tre partier i Storbritannien kampanjade mot Brexit vann lämna-sidan. Marine Le Pen kommer med största sannolikhet att bli en av två presidentkandidater i det franska valet och i Sverige kollapsade Decemberöverenskommelsen, som syftade till att släppa fram en minoritetsregerings budget.
Demokratin som system fungerar med andra ord som det är tänkt. Majoritetens vilja går igenom. Nationalisterna har fel i att vi inte lever i en ”riktig demokrati”.
Diskussionen om debattklimat och åsiktskorridorer är en annan. Den har inget direkt med styrelseskicket att göra. Inte heller politikers eventuella kompetensbrist.
Men att de nationella rörelserna är väl drastiska med att peka ut samhället som icke-demokratiskt betyder inte att många av nationalisternas motståndare har en rimlig tolkning av demokrati alla gånger. Eller att de försvarar den på ett bra sätt – att bara kalla sina motståndare för nyfascister är inte en särskilt konstruktiv metod.
I vissa liberala kretsar finns en tendens att förväxla kritik av demokratins utfall med demokratin som system. Själva faktumet att britterna röstade för Brexit, eller att Sverigedemokraterna ligger på 20 procent i opinionen, är inte en kris för demokratin. Det är en kris för socialdemokratiska och liberala partier, och den politik de står för, men det är inte samma sak.
”Det västerländska samhället” har precis som demokratin blivit ett slagträ. De nationalistiska företrädarna hävdar ofta att vår europeiska samhällsmodell hotas av invandring och en korrumperad maktelit. ”Eliten” hävdar å andra sidan att just detsamma är hotat av nationalpopulister.
Bägge överdriver. Trots stor invandring och trots SD:s väljarstöd har inte Sveriges alla kommunfullmäktige ockuperats av nynazister eller radikala islamister.
Om de som ropar allra högst i stället ägnade sig åt saklig debatt hade mycket varit vunnet. Man behöver inte gilla sina motståndare för att kunna föra en sansad diskussion. Inget är nämligen så destruktivt för ett samhälle som avgrundsdjupa motsättningar.
Att bara ta avstånd gör det omöjligt att föra en diskussion om sakfrågor som folk verkligen bryr sig om.
Karin Pihl
