För några veckor sedan damp det ner ett mail i brevlådan på jobbet. Det var från JMG i Göteborg. JMG står för institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. De höll på med en undersökning kring hoten och hatet mot journalister. För några dagar sedan kom resultatet: var tredje journalist har hotats och fyra av fem har fått nedsättande kommentarer under de senaste tolv månaderna.
För opinionsbildande journalister – ledarskribenter och politiska krönikörer/kolumnister – ser situationen än värre ut. För dem har hot (64 procent) och nedsättande kommentarer (96 procent) närmast blivit en del av vardagen. Att ta (och tåla) hårda och fräna debatter är en sak, folk har rätt att bli förbannade på ens åsikter, men när ilskan övergår i personliga påhopp, trakasserier och hot om våld har en gräns passerats.
Finns det då ingenting att göra. Jo, det finns det faktiskt. Det enklaste är att låta bli att skriva om ämnen som provocerar: invandring och flyktingmottagande, feminism, genus och jämställdhet, politik och religion samt rovdjur och jakt, särskilt varg. Och det är väl precis vad den organiserade delen av hoten och trakasserierna handlar om, att få journalister att låta bli att skriva, eller åtminstone inte uttrycka en avvikande mening. Men näthatet är nyckfullt, allt kan utlösa hot och hat.
Att var tredje journalist har fått hot riktade mot sig det senaste året är allvarligt nog. Men än allvarligare blir det: undersökningen visar nämligen också att det finns journalister som undviker att bevaka ett visst ämne, en viss person eller vissa grupper av rädsla för hot och trakasserier. De är inte många, men de finns där, och då är det inte längre bara ett personligt problem och ett problem för arbetsgivaren, utan också ett problem för hela samhället, ett hot mot demokratin.
Sverige brukar betraktas som en av demokratins högborgar. Här ska alla kunna säga vad de tycker och tänker inom de ramar som lagstiftningen tillåter. Men när journalister undviker att skriva om vissa ämnen, när människor lämnar politiken av rädsla och när vanligt ”hederligt” folk inte vill delta i diskussionerna på nätet av rädsla för att bli påhoppade är det ett hot mot den svenska demokratins kärna – det öppna samtalet människor emellan där åsikter prövas mot varandra.
Den uppenbara risken för att det demokratiska systemet successivt ska urholkas borde få varningsklockorna att ringa i maktens korridorer. Men så länge hoten och hatet ses som enstaka händelser, inte som ett samlat hot mot demokratin, och hanteras därefter, är det just vad demokratin är, hotad. Nu när vi vet hur det ser ut måste samtalen i stället handla om vad som måste göras.
