Vi behöver skatter för att finansiera det svenska välfärdssamhället. Allt fler äldre, stora behov av investeringar i välfärden och en akut flyktingkris gör att drygt var fjärde svensk får höjd kommunalskatt nästa år.
Men det är bara en försmak av vad som komma skall. Tidigare i höstas gick Sveriges Kommuner och Landstings chefsekonom Bettina Kashefi ut och varnade för att skatterna i snitt behöver höjas med två kronor fram till 2019. Hon beskriver situationen som ”mycket bekymmersam”.
Enligt en sammanställning som SVT Nyheter gjort blir dock kommunalskatten oförändrad i Arjeplog, Arvidsjaur, Norsjö, Robertsfors och Skellefteå medan den kommer att höjas med fem öre i Malå (skatteväxling med landstinget). I Norrbotten höjs landstingsskatten med 1,16 kronor. I Västerbotten blir den oförändrad om man inte räknar in den skatteväxling mellan landsting och kommuner som gör att alla kommuner i länet får höjd skatt med fem öre.
Det är fascinerande med skattepolitik. Här går Sveriges Kommuner och Landsting ut och varnar för en kommande skattechock. Trots det väljer nästan alla kommuner i Norrans spridningsområde att låta kommunalskatten vara oförändrad.
Behöver inte skatten höjas?
På några års sikt lär det bli ofrånkomligt, om SKL:s skatteprofetia slår in, men kanske inte med två kronor. För skattehöjningar är inte den allena saliggörande lösningen på kommuner och landstings ekonomiska bekymmer, även om det är den enkla vägens politik. Vad beslutsfattare behöver fråga sig är vart pengarna går, om det som görs i dag även måste göras i morgon, om det som ska göras kan göras annorlunda, eller av någon annan, utan att för den skull låta marknaden sköta sig själv.
Det handlar helt enkelt om att fortsätta sanera i utgifterna, precis som alla andra får gör göra när plus och minus inte går ihop. Göra det som ska göras smartare och effektivare och inte minst att prioritera. Och då handlar det inte för Skellefteås del om fåglar i dammen på Nordanåområdet eller inte, eller om kommunen ska bekosta julgranarna i samhällena utanför huvudorten. Nej, då handlar det om betydligt större ingrepp i den kommunala servicen och sättet som kommunerna arbetar på.
För en kommun som Skellefteå, med ett klart uttalat mål att växa, att bli 80 000 invånare till 2030, väntar många svåra avvägningar. Hur mycket kan kommunalskatten höjas, om den överhuvudtaget ska höjas, och hur mycket kan den kommunala servicen försämras utan att kommunen tappar i attraktivitet och därför missar befolkningsmålet.
Det är i tider som dessa, när Sverige svajar, som det politiska ledarskapet testas. I Skellefteå har kommunalrådet Lortents Burman (S) och kompani, tillsammans med den politiska oppositionen, några riktigt tuffa år framför sig. Det handlar till exempel om att kunna rättfärdiga eventuella skattehöjningar och på ett bra sätt peka på vad pengarna ska användas till.
