Jan Björklund ställer inte upp för omval som partiledare för Liberalerna vid landsmötet i höst.
Ingenting varar för evigt.
Frågan har inte varit om Jan Björklund skulle avgå som partiledare för Liberalerna. Frågan har varit när han skulle göra det, och när han skulle berätta att han skulle göra det. Det blev onsdagen den 6 februari 2019. Björklund ställer inte upp för omval på partiets landsmöte i höst.
Jan Björklund tillträdde som partiledare i september 2007. Han efterträdde Lars Leijonborg, var skolminister i regeringen Reinfeldt 2006 och utsågs året därpå till utbildningsminister. Det var en post som han innehade till den borgerliga alliansens valförlust 2014.
Det är främst i den rollen, som en lika uthållig som ihärdig förkämpe för den svenska skolan som han främst ska bli ihågkommen. Den socialdemokratiska flumskolan förvandlades successivt till en borgerlig kunskapsskola. Ett arv som någorlunda väl förvaltats av efterträdaren, Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin.
Björklund har också varit en ivrig förespråkare för ett fördjupat EU-samarbete och att Sverige i en allt osäkrare omvärld ska gå med i Nato, trots Donald Trump. Sverige har visserligen inte ansökt om medlemskap i Nato, ännu så länge, är kanske bäst att tillägga, men den svenska försvarsförmågan har hamnat under lupp och Sverige har på olika sätt närmat sig försvarsalliansen.
Att Jan Björklund väljer avgå, och att avisera sin avgång nu, är logiskt. Regeringsbildningen är avklarad. Liberalerna har god tid på sig att vaska fram en kandidat till partiledarposten, och hen som väljs har god tid på sig att profilera sig och sätta sin prägel på partiet inför valet 2022. Det blev en avgång under ordnade former.
Eller som Jan Björklund själv uttryckte det: ”Man ska inte vara partiledare längre än i tolv år. Det hade snarare tytt på bristande omdöme att kandidera och välja mig igen.”
Jo, så är det, tolv år som partiledare är mycket i dagens politik. Ständigt påpassade, hela tiden ifrågasatta. Både internt och externt, inte minst av media. Jan Björklund har haft sina strider, vunnit sina slag, han har levt med mer eller mindre ständiga avgångskrav. Att han kunnat sitta kvar så länge beror nog främst på att han saknat starka motkandidater.
Men om Björklund har lyckats med skolpolitiken har han misslyckats med annat. Framför allt har han misslyckats med att profilera Liberalerna på ett sätt som gjort att de lyft i opinionen. I dag ligger partiet och pendlar kring riksdagsspärren på fyra procent. När Folkpartiet bytte namn till Liberalerna var tanken att även partiet skulle förnyas. Men det var en förnyelse som kom av sig.
Nu när det snart är dags för Liberalerna att byta partiledare finns det inga givna namn, men det finns kandidater. Mats Persson, ekonomisk-politisk talesperson, är ett tänkbart namn, Johan Pehrson, tidigare rättspolitisk talesperson ett annat, partisekreteraren Maria Arnholm ett tredje, Gulan Avci, ordförande för Liberala kvinnor ett fjärde.
Går man utanför riksdagen hittar man namn som Cecilia Malmström, sedan 2010 Sveriges EU-kommissionär, och Nyamko Sabuni, integrationsminister från 2006 till 2010. En högoddsare är Helene Odenjung, kommunalråd i Göteborg med ansvar för skolan. För inte kan väl Birgitta Ohlsson, nej, det kan hon inte …
Vilka som sedan vill efterträda Jan Björklund är en helt annan sak.
Vem det än blir så får hen en mycket svår uppgift. Enstaka frågor har kunnat lyfta partiet. Minns Lejonkungen och Westerbergeffekten. Men det har inte långsiktigt kunnat lyfta Liberalerna.
Att profilera partiet får bli nästa partiledares huvuduppgift.