I Skellefteå ska det anrika blå trähuset på Stationsgatan rivas.
Det är i så dåligt skick att det inte går att rädda, menar bygg- och miljönämnden, som gett fastighetsägaren Nordvestor klartecken, trots protester från Skellefteå Museum och kommunens egen arkitekt Enar Nordvik. Patron Forsells hus, byggt 1848, får ge vika för ”glas, asfalt och betong”, det vill säga butiker, kontor och lägenheter.
Världen över förstörs kulturarv i rasande takt, både vår egen och andra civilisationers historia riskerar att förintas. Storstädernas kyrkor och monument håller på att vittra sönder av alla luftföroreningar, i krigens och konflikternas spår jämnas städer med marken, byar skövlas och ovärderliga världsarv sprängs i bitar.
Talibanerna gick lös på de gigantiska Buddhastatyerna i provinsen Bamiyan i Afghanistan. Islamiska staten har redan jämnat historiska städer som Aleppo, Homs, Bosra och Hama med marken. Nu har turen, eller rättare sagt oturen, kommit till den historiska ökenstaden Palmyra, som finns på Unescos världsarvslista och har en historia som sträcker sig till tiden långt före Kristus.
Ska vi uppröras över att en gammal, misskött träkåk ska rivas nu när Skellefteå ska växa, bli 80 000 invånare, och allt fler vill bo centralt?
Ska vi uppröras över att kulturarv sprängs i bitar när kriget i Syrien har kostat minst 200 000 människoliv och tvingat tolv miljoner på flykt?
Kanske ska vi vända på frågan: har vi råd att inte göra det, att inte bry oss, har vi råd att låta bli?
De styrande i Skellefteå har inte vårdat stadens kulturarv, de gamla träbyggnaderna har rivits en efter en. Resultatet har blivit en arkitektoniskt ganska opersonlig och historielös stad. Byggnaderna som kunnat berätta en historia är borta.
Samtidigt är det är ingenting nytt att konst och arkitektur förstörs när ett land drabbas av krig och invasion. Dagens radikala islamistiska grupperingar har bara tagit den ”konsten” till helt nya och hittills oöverträffade dimensioner. Att förstöra andra civilisationers kulturskatter är en del viktig av deras krigsföring. Målet är att förinta andra religioners och civilisationers historia och kollektiva minne. Tyvärr är de på väg att lyckas.
I krig såväl som i fred behöver människan känna till sin historia för att kunna förstå sin samtid och planera sin framtid. Det är därför det är så viktigt att inte utplåna en stads eller ett lands kulturella arv. Att förstöra ett lands, eller en stads, historia är i mångt och mycket att förstöra dess framtid. Dessutom finns det inte någon motsättning mellan att skydda levande och döda ting, mellan att bygga nytt och bevara det gamla.