En solig dag i förra veckan twittrade Jonas Gardell: ”Just nu pågår den muslimska fastemånaden. Ramadan. I augusti är det dags för jazztrummisarnas fastemånad. Rambedamdedamdan”. Strax därefter kom ytterligare en tweet: ”Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är islam en sorts scoutrörelse?”
Tältskämtet fick bägaren att rinna över. En svensk man som ger sig på muslimer? ”Skärp dig!” uppmanade en debattör, ”är du rasist?” frågade en annan. Talesperson för Feministiskt initiativ, Sissela Nordling Blanco, menade att Gardells skämt ”går hand i hand med rasistiskt och sexistiskt våld mot muslimska kvinnors kroppar”.
Björn Lindgren, tidigare språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund, varnade på SVT:s debattsajt för att skämten skulle missgynna demokratin. Och i gårdagens DN Kultur var skribenten Lawen Mohtadis svar på om man bara ska få skämta om sin egen grupp att det ”beror på”.
Kort sagt: Aja baja, Gardell. Till och med komikerkollegan Gina Dirawi kallade hans försök att vara rolig ”respektlöst”. Då infinner sig genast frågan: Finns det komiker som inte är respektlösa?
Hur respektfull har Dirawi själv varit när hon, förutom karaktären ”Khadidje”, har spelat ”svennemorsan Bettan”? Den känslige skulle kunna tolka in klassförakt i Dirawis humor; svennemorsan är en fördomsfull ensamstående mamma som dricker öl och jagar karlar. Som tur är har ”Bettan” fått finnas ostört, trots att det knappast är att sparka uppåt, att skämta om underklassen.
Utan humor om klass, kulturkrockar och religion skulle nämligen fördomar och usla åsikter gro under ytan, och vi skulle få ett mycket tråkigare samhälle. Lika lite som Dirawis humor leder till hemskheter, behöver Gardells skämt om religiösa göra det.
Humor kan vara rasistiskt och osmakligt, men skämt om en religion eller grupp kan också vara ett tecken på att den grupp man skämtar om anses vara accepterad. Det är därför få upprörs över skämt eller elakheter om kristna.
Personligen föredrar jag fåniga skämt om ”ambulerande enmanstält” framför fördomar om att muslimer inte kan hantera att utomstående skojar om slöjor och islam. Som så ofta har varken vi som har muslimsk bakgrund, eller andra grupper som det skämtas om, identiska åsikter om humor och rasism.
Trots det rycker debattörer ut med tvärsäkra svar: ”Gardell kränker muslimer!”, ”Rasistskämt!” Den dagen han behandlar muslimer annorlunda är det läge att bli misstänksam, inte nu.