Hela Sverige ska leva.
Stad och land hand i hand.
Se där, två gamla paroller som hördes oftare förr.
Utan att falla tillbaka på sådana till åren komna floskler har statsminister Stefan Löfven (S) sagt sitt i ämnet: ”Det är dags att stärka gemenskapen mellan stad och land, något som försummats i Sverige i decennier”, konstaterade han i sitt jultalpå Stora torget i Enköping.
Konflikten mellan stad och landsbygd är allt annat än ny. Redan i Första Mosebok mördar Kain sin broder Abel. Det finns de som anser att brodersmordet beskriver konflikten mellan den bofaste Kain (stad) och nomaden Abel (land). Nu senast blottade valet i USA djupa klyftor mellan stad och land, mellan gynnade och missgynnade.
Den konfliktytan finns också i Sverige, känslan av en gynnad stad och en missgynnad landsbygd har vuxit sig allt starkare. Detta har till exempel resulterat i att människor som bor på landsbygden har lägre förtroende för politiken och anser sig ha mindre möjlighet att påverka besluten.
Det framgår av siffror från SOM-institutet som Dagens Nyheter tagit del av ( 23/11 2016).
Hur hade då Stefan Löfven och hans rödgröna regering tänkt stärka gemenskapen?
Jo, han vill att alla medborgare ska få tillgång till en grundläggande statlig service och att fler svenskar ska få tillgång till snabbt bredband.
När någonting som borde vara självklart, att det finns polis och brandkår, att posten delas ut, att telefonnätet fungerar, helt enkelt att det finns en grundläggande statlig och offentlig service, presenteras som varande en politisk reform är det någonting som har gått väldigt snett.
Här duger det heller inte att skylla på vare sig röda eller blå regeringar. Alla är lika skyldiga till att ha skapat ett samhälle där vi låtit talet om ett närande och ett tärande Sverige normaliseras.
Har då Sverige äntligen fått en statsminister som tänker på landsbygden?
Eller är det en statsminister som tänker mer på landsbygdens röster än på de människor som valt att leva bortom stadens avgaser och betong?
Helt klart är att den rödgröna regering som styr och ställer skaffat sig en vana att ge med den ena handen och ta med den andra. Om än liten i pengar så gynnar förslaget på en flygskatt inte Norrlands näringsliv som är mer eller mindre tvingat att ta flyget för affärsresan till Stockholm, och kanske vidare ut i Europa.
Saker och ting ska benämnas vid sitt rätta namn: Flygskatten är en skatt på avstånd med tveksamma miljöeffekter.
Helt klart är också att den kilometerskatt som regeringen så gärna vill införa missgynnar företagen i norra Sverige där avstånden är långa och där järnvägar och hamnar på sin höjd kan skymtas i fjärran. Vilka konsekvenserna blir för till exempel Setras sågverk i Malå går att läsa på dagens debattsida.
Saker och ting ska benämnas vid sitt rätta namn: Vägslitageavgiften är en skatt på avstånd.
Helt klart är att snart höjs bensinskatten igen. Och det är bara början. Den ska höjas med inflationen plus två procent varje år. Jo, just nu är bensinpriset lågt, men vad händer om och när det stiger, finns det då någon följsamhet åt andra hållet?
Saker och ting ska benämnas vid sitt rätta namn: Den indexerade bensinskattehöjningen blir en skatt på avstånd där bussen slutat gå för länge sedan.
Som alltid när det gäller politik handlar det om att sätta in saker och ting i dess rätta sammanhang.
Så tack, Stefan Löfven, tack för grundläggande statlig service och mer bredband på landsbygden, men varför samtidigt beskatta avstånd?
