Det är glest mellan stugorna, desto tätare mellan de politiska utspelen.
Det är många som försöker plocka politiska poäng på lands- och glesbygden. Vissa förslag är mer populistiska än andra. Men granskar man dem närmare finns det en gemensam nämnare. Det handlar väldigt ofta om brandkårsutryckningar gjorda med utsikt över Lilla Värtan. En klapp på axeln med hälsningar från Stockholm.
Hela Sverige har aldrig varit bebott, och kommer aldrig att bli det heller. Men medan stadslivet har många gemensamma nämnare skiljer sig livet på landet åt. Skärgården skiljer sig markant från den norrländska ödemarken, en liten by i Västerbottens inlandet skiljer sig från en liten by i Dalsland. Varken lands- eller glesbygd består av en homogen massa.
Varför skapa motsättningar i stället för att inse att det handlar om både och, om stad och land?
På onsdagen presenterade Kommunutredningen sina förslag. Här finns sådant som är klokt och genomtänkt, och sådant som är mindre klokt och genomtänkt. Att de riktade stadsbidragen – egentligen ett sätt för Stockholm att bestämma vad Malå, Norsjö med flera kommuner ska göra – bör ersättas av generella sådana är bra.
Bra är också förslaget att personer som flyttar till glesbygdskommuner ska få hjälp med sina studieskulder. Tanken är att locka akademiker att flytta ut från de större städerna.
En av glesbygdskommunernas största problem – förutom den kroniska bristen på pengar – är nämligen att hitta rätt tjänstemannakompetens till kommunens nyckelpositioner.
– För oss tror jag att detta skulle vara ett riktigt bra verktyg, säger Arjeplogs socialdemokratiska kommunalråd Britta Flinkfeldt till TT.
Kompetensförsörjningen på mindre orter är också ett av det privata näringslivets stora bekymmer. Om det långsiktigt och framgångsrikt ska gå att driva företag utanför större städer och kommuner, som ligger nära en större stad måste kompetensen kunna säkras in i framtiden.
Däremot bör tanken på att kommuner som frivilligt går samman ska bli av med sina skulder slopas, och det snabbt.
Om kommun A och kommun B har dålig ekonomi blir den inte bättre av att kommunen AB bildas. Ska det fungera i praktiken behövs det en hyggligt välmående kommun som ekonomiskt kan stötta de ”fattiga kusinerna från landet”. Däremot behövs det mer samarbeten och ett asymmetriskt styre, det vill säga att ansvaret för en del frågor förs över till andra instanser.
Men vad som framför allt behövs är en grundlig översyn av det kommunala utjämningssystemet. Redan i oktober förra året konstaterade Riksrevisionen att det kommunala utjämningssystemet inte är ”utformat så att det kan ge kommuninvånarna en likvärdig service” att ”de summor som omfördelas mellan landets kommuner behöver öka.”
Det är det som kallas solidaritet, en gren som socialdemokrater tidigare var ganska bra på. Men inte längre.
Dock finns det fortfarande enskilda politiker som kan kosten att visa solidaritet, i varje fall i vissa frågor.
När Skellefteå kommun presenterade 2020 års budget frågade jag kommunalrådet Lorents Burman (S) vad han ansåg om att kommunen skulle tappa 35 miljoner kronor i utjämningsbidrag. Precis hur orden föll har jag glömt, men andemeningen i svaret handlade om solidaritet med de kommuner som har det sämre.
Kanske någonting för kommunalråd i några av Sveriges rikare kommuner att fundera över när utjämningssystemet och dess följder kommer på tal.