Foto: Hasse Holmberg/TT
Det finns en bred politisk enighet om att Skellefteå behöver växa för att klara framtida utmaningar.
Nu har de blivit bönhörda, politikerna alltså. Förra året växte Skellefteå med 235 personer, och Robertsfors med 13. Lika muntert är det inte i Arjeplog, Arvidsjaur, Norsjö och Malå som alla minskar. Norsjö har den tredje största procentuella befolkningsminskningen i hela landet.
Men som vanligt är det utrikes inflyttning som ”räddar” Skellefteås befolkningssiffror. Så har det varit i rätt många år nu. Utan utrikes inflyttning hade Skellefteås befolkning minskat. För det dör fler än det föds, även om födelsenettot ser lite bättre ut i år än tidigare år, och utflyttningen är fortfarande större än inflyttningen, både inom det egna länet och till och från övriga Sverige.
Man kan väl sammanfatta det hela med att invandringen korrigerar för vår något låga nativitet, både den i Skellefteå och den i Sverige.
Men låt oss ändå glädjas en stund, för att i nästa konstatera att arbetet måste fortsätta. En förhållandevis stor invandring kräver en hel del av Skellefteå kommun. Integrationen av nyanlända kunde ha fungerat bättre.
Och då finns det två intressanta frågor att ställa i det sammanhanget: Har Sverige och Skellefteå haft tillräckligt hög beredskap för befolkningsökningen och vilka politiska reformer finns det för att nå målet om 80 000 invånare 2030?
På den första frågan är svaret nej. Det är först under senare år som bostadsbyggandet kommit igång på allvar, skolor på landsbygden är hotade på grund av lärarbrist, nya skolor och förskolor behöver byggas, stadsplanering och infrastruktur har inte hängt med i svängarna. Mycket av det som görs nu borde redan ha varit gjort.
På den andra frågan är svaret att det hänt en del – men inte tillräckligt mycket. För att Skellefteå ska nå befolkningsmålet behövs en befolkningsökning på drygt 530 personer årligen, om man tar 2016 som startpunkt. Dit är det en bra bit.
Samma dag som Statistiska Centralbyrån (SCB) släppte befolkningsstatistikenför förra året skickade moderaternas Andreas Löwenhöök in en interpellation med rubriken: ”Nya reformer för ett växande Skellefteå?” Där vill han att kommunalrådet Lorents Burman (S) ska svara på frågan: Vilka nya politiska reformer, utifrån 2030-strategin, är mest prioriterade för kommunstyrelsen att genomföra i närtid för att Skellefteå ska växa och nå målet om 80 000 invånare?
Det ska bli oerhört intressant att höra vad Lorents Burman har att säga.
Förhoppningsvis svarar han att kommunen kommer att göra allt för att skapa nya arbetstillfällen, att man kommer att fortsätta bygga bostäder och infrastruktur, att man kommer att se till att den offentliga sektorns kapacitet räcker till och allt det där andra som han förväntas säga.
Sedan återstår det svåraste att gå från tankar till konkret politik. Det kommer stundtals att svida ideologiskt, inte bara hos Socialdemokraterna utan även hos övriga partier.
Ska samma vägar tas för att nå målet behövs det ett idogt samarbete över blockgränserna och ett lika idogt kompromissande samtidigt som det politiska taktiserandet måste läggas åt sidan.
För inte kan det väl vara så illa, som det understundom framkom när kommunfullmäktige diskuterade samma fråga förra året, att 80 000 invånare 20230 är att betrakta som ett flytande mål, och når man inte ända fram så är det inte så farligt, bara man kommer i närheten av det.
Vad är då politiskt fattade beslut egentligen värda?