FOTO: HASSE HOLMBERG/SCANPIX
Nej, det är ingen mänsklig rättighet att få barn, det är en gåva som inte är alla förunnad. Ungefär vart tionde par kan inte få biologiska barn, drygt 20 procent av alla kvinnor har svårt att bli gravida. För de ofrivilligt barnlösa väntar antingen adoption eller assisterad befruktning.
Man eller kvinna, singel eller sambo, hetero eller homo, ofrivillig barnlöshet föder maktlöshet. De desperata drar sig inte för att köpa en annan kvinnas kropp. Framför allt i Indien har surrogatmoderskap blivit en mångmiljardindustri. För surrogatmödrarna är det en snabb väg ut ur fattigdomen, ett friskt barn belönas med en ersättning motsvarande flera årslöner för en medelinkomsttagare. På de indiska fertilitetsklinikerna möts desperationen hos dem som inte kan få egna barn och dem som försöker ta sig ur fattigdomen, ge sina egna barn hopp om ett bättre liv.
Surrogatmoderskap tillåts i dag i länder som Belgien, Cypern, Estland, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Rumänien, Slovakien och Storbritannien – men inte i Sverige. Det vill Statens medicinsk-etiska råd (Smer) ändra på. En majoritet vill i en ny rapport tillåta surrogatmödrar i Sverige – under vissa förutsättningar: förslaget gäller uteslutande icke-kommersiellt surrogatmoderskap och dessutom ska det finnas en nära relation mellan surrogatmamman och de tilltänkta föräldrarna.
Det är ett klokt ställningstagande, en lagom svensk kompromiss, välfunderad och välmotiverad. Framför allt handlar det om att våga se det ofrånkomliga, att det redan i dag föds barn av surrogatmammor som sedan kommer till Sverige. Om inte lagstiftningen ändras kommer den handeln med fattiga kvinnors kroppar att fortsätta. För så länge det finns desperata barnlösa kommer det alltid att finnas köpare, och så länge det finns köpare kommer det att finnas säljare. Då är det betydligt bättre att genom att tillåta surrogatmoderskap i Sverige försöka få kontroll över verksamheten. Även om ett förbud mot kommersiellt surrogatmoderskap i sig inte är en garant för att ingen utnyttjas, eller får en slant för sin insats.
Även om rapporten från Statens medicinsk-etiska råd, som är rådgivare till regering och riksdag, är både ett steg i rätt riktning och väl speglar det senaste decenniets tekniska och värderingsmässiga förskjutning är frågan inte okomplicerad. Vad händer till exempel om surrogatmamman helt plötsligt ångrar sig, eller om de blivande föräldrarna av en eller annan anledning inte längre vill ha barnet. Det är några av alla de aspekter som måste beaktas nu när lagstiftningen är på väg att moderniseras. Invändningarna till trots: riksdagen bör omedelbart följa Smers råd.
