Det har varit skuggbudgetvecka och oppositionspartierna har presenterat sina politiska alternativ, från sänkta skatter för dem som precis tagit steget in på arbetsmarknaden och enklare regler för de allra minsta företagen till ordentliga satsningar på polis och försvar.
Det är förslag som förtjänar att bli regeringspolitik.
Samtidigt har det vilat något tragikomiskt över pressträffarna. För innerst inne vet förstås allianspartiernas ledare att en betydande del av politiken skulle kunna få majoritet i riksdagen redan i år. De behöver bara ta steget och lägga fram den gemensamma budget det uppenbart finns förutsättningar för.
Det har snart gått ett år sedan Kristdemokraternas riksting röstade ner Decemberöverenskommelsen.
Därmed öppnades också en lång rad svåra frågor för allianspartierna. I stället för att kunna koncentrera sig på att bli största block tvingas de nu konfrontera både socialdemokratiskt maktspel och den besvärliga frågan om stöd från Sverigedemokraterna.
Inte undra på att DÖ i praktiken fortfarande gäller för Alliansen.
Därför är det värt att dra sig till minnes varför DÖ blev så kontroversiell.
I praktiken tog möjligheten att föra en traditionell tvåblockspolitik slut i och med SD:s inträde i riksdagen 2010.
Ett tag kunde man hoppas att det skulle vara ett övergående tillstånd. Under ytterligare några år, särskilt så länge SD stod för en radikalt avvikande syn på migrationen, gick det dessutom att betrakta isoleringen av vad som de facto blivit ett tredje block som ett överordnat mål för det politiska livet.
Men om väljare ser möjligheter för sitt parti att få igenom sin politik blir det i längden svårt att förklara varför man ska avstå, hur gott syftet än kan verka.
Det var vad som fällde DÖ.
I en situation med tre block måste fokus därför skifta från frågan om vilket block som ska styra till den om hur varje enskilt parti ska kunna förverkliga så mycket som möjligt av sin politik. Samtidigt finns det, åtminstone på kort sikt, en stark önskan bland borgerliga väljare om att allianspartierna ska agera gemensamt i riksdagen.
För allianspartiernas del innebär det att frågan om huruvida det är S, MP, SD eller rentav V som man stödjer sig på i riksdagen bör vara av underordnad betydelse. Det avgörande måste vara att förverkliga den politik man enats kring.
Inför nästa val måste väljarna kunna vara säkra på att allianspartierna kommer att ta vara på de möjligheter som ges. Sår man tvivel kring detta skulle det bidra till en känsla bland många borgerligt sinnade väljare att det inte längre spelar någon roll vad man röstar på.
Det vore liktydigt att ge fritt spelrum för politiker som livnär sig på politiskt missnöje.
Så nästa gång partiledarna i Alliansen får frågan om hur de ser på olika samarbeten i riksdagen efter nästa val finns det ett enkelt svar att ge:
– Mitt jobb är att se till att så mycket som möjligt av mitt partis politik blir verklighet.
Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.
Svend Dahl