Bortom alla tragglade siffror, tuggade fram- och baklänges, är en budgetdebatt en spännande historia.
Hur då, kanske du undrar.
Jo, medan ett vanligt fullmäktigesammanträde tenderar att bli väl pragmatiskt avslöjar en budgetdebatt de lokala partiernas innersta ideologiska tankar. De berättar hur de vill att ett framtida Skellefteå ska se ut – och hur det målet ska nås.
Nästan alla partier berättar hur de vill ha det. Sverigedemokraternas gruppledare Peter Lindkvist avverkade dock hela sin budgetpresentation på en minut och 47 sekunder, och då hade klockan startats redan innan han började tala.
Vi vill inte ha ett kulturhus, vi vill satsa på de äldre och på sjuksköterskorna, och så vill vi inte ha en bro. Det var allt han hade att säga, i sammandrag, inga siffror, ingenting.
Jo, förresten, han yrkade att kommunfullmäktige skulle anta SD:s budgetförslag.
Men det gjorde fullmäktige inte.
Skellefteå är en kommun som har de ekonomiska muskler som behövs för att i varje fall till viss del äga sitt eget öde. Det måste vara rätt kul att vara socialdemokrat, och sitta med i budgetberedningen, och veta att man slipper vända på varenda 50-öring och krona.
Samtidigt måste det vara rätt hopplöst för oppositionen. De vet att S bestämmer. Hur goda deras idéer än är så ska de först nagelfaras av en ofta rätt kräsen S-majoritet.
Hopplösast är det dock för de partier som inte får vara med. Budgetberedningen är liktydig med kommunstyrelsens arbetsutskott och där finns varken Miljöpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna representerade.
Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg har i en motion yrkat att alla partier ska få tillgång till majoritetens budgetförslag minst en månad innan fullmäktigedebatten. Det borde inte vara för mycket begärt, eller hur Lorents Burman.
På ena sidan av det ideologiska diket står en självsäker socialdemokrati. På den andra står en splittrad Allians och en lika splittrad opposition.
Socialdemokraterna ser framför sig ett Skellefteå som bygger på mer av det som historiskt sett gjort kommunen så framgångsrik. De övriga partierna vill se mer marknadsanpassning och valfrihet (de borgerliga partierna), en grönare framtid (Miljöpartiet) och mindre klyftor och mer feminism (Vänsterpartiet).
Det har sagts förut, men tål att sägas igen: Skillnaderna mellan de fyra borgerliga partierna är inte större än att man borde kunna samarbeta i en ny Allians. Varför inte skicka iväg en förfrågan till Miljöpartiet om ni ändå är igång.
Det börjar dra ihop sig till valår. Den socialdemokratiska investeringsviljan är påtaglig. De borgerliga partierna vill göra lite annorlunda prioriteringar och plussa på med mer pengar till vården, skolan, omsorgen och fler äldreboenden (Liberalerna).
Skellefteå går som tåget, just nu. Men det kommer en lågkonjunktur. I en tid med mindre skatteintäkter, fler unga och fler gamla, som ska försörjas av färre mitt i livet, kombinerat med en kompetensförsörjningsproblematik och stora investeringsbehov, måste även S börja tänka om och till.
Den som bäst och billigast utför en tjänst ska få göra det, oavsett om det sker i offentlig eller privat regi. För i kommunpolitiken kan man bara vara ideologisk till en viss gräns, bortom den gäller det att vara pragmatisk, och använda skattebetalarnas pengar på klokast möjliga sätt.
Hur det ska göras är det som de lärde just nu tvistar allra mest om.