Misslyckas. Regeringen Löfven har inte infriat sina viktigaste vallöften, och stött på problem inom många områden.
Fyra år har snart gått sedan Stefan Löfvens (S) regeringsförklaring 2014.
Hur gick det?
Socialdemokraternas största vallöfte var att Sverige 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Där har vi halkat ner, från 12:e till 17:e plats (Ekonomifakta). Det är knappast förvånande eftersom regeringen inte genomfört några stora reformer utan förlitat sig på högkonjunkturen.
Särskilt utsatta grupper utgör nu 75 procent av arbetslösheten. Jobbklyftan är större (Affärsliv 17/8 2017) och de 32 000 traineejobb som skulle lösa ungdomsarbetslösheten blev bara några hundra (Svenska Dagbladet 5/6 2017).
Den ”feministiska utrikespolitiken” ledde till en diplomatisk kris med Saudiarabien, som slutade med att 57 stater fördömde utrikesminister Margot Wallström (SVT 19/3 2015). På ett liknande sätt föll relationen med Israel samman, där Wallström blev persona non grata (Dagens Nyheter 15/1 2015).
Sverige lyckades bli invalt i FN:s säkerhetsråd, men först efter en kampanj där biståndspengar användes till röstjakt (Dagens Nyheter 4/4 2016) och 900 sidor material gömdes undan från offentlig insyn (Expressen 3/12 2017).
Vårdköerna har i många fall, och i motsats till Socialdemokraternas löften dubblerats sedan 2014.
Andelen som väntat på operation i mer än tre månader har ökat från 12 till 26 procent (Dagens Nyheter 5/3 2018). Väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin är i vissa fall upp till två år (Göteborgs-Posten 10/5 2017). Regeringen har öst pengar över sjukvården, utan att en enda kö blivit kortare.
Utvecklingen i utsatta områden har förvärrats. Den dödliga våldet var 2017 på sin högsta nivå sedan 2002 (Aftonbladet 27/3 2018). Antalet poliser per invånare har minskat (Dagens Nyheter 21/3 2018) och andelen uppklarade brott sjönk med tio procent från 2015 till 2016 (Brottsförebyggande rådet). Andelen våldtäktsfall som gick till åtal mer än halverades från 2014 till 2017 (Sveriges Radio 21/9 2017).
Transportstyrelseskandalen gjorde det klart att Socialdemokraternas regeringsduglighet inte är vad den har varit – om inte katastrofala utredningar och lagförslag räckte som bevis. Reepalu-utredningen om vinster i välfärden sågades av den egna experten (Svenska Dagbladet 25/2 2017) innan den föll i riksdagen.
Gymansieamnestin för 9 000 afghanska män är knappt tillämpbar, vilket förvånade Isabella Lövin (MP) trots den extremt hårda kritiken från lagrådet (Sveriges Radio 17/8 2018).
Skatterna har höjts med 60 miljarder (Ekonomifakta). Skogsägarna är i uppror efter upprepade attacker mot äganderätten (Smedjan 17/1 2018). Klimatutsläppen har stått stilla, eller ökat något (Statistiska centralbyrån).
Muséerna har politiserats (Svenska Dagbladet 28/9 2016). Bostadsbristen är värre än någonsin (Svenska Dagbladet 26/10 2017), och investeringsstödet på 11 miljarder kronor är en flopp (Aftonbladet 23/4 2018). I skolpolitiken har inte mycket hänt. Migrationspolitiken styrs av en tillfällig lag. Fem ministrar har fått sparken.
Stefan Löfven har visserligen bjudit på många fina ord: innovationskatapult, industrikansler, framtidsminister. Ett säkerhetspolitiskt råd har tillsatts. Om något av detta åstadkommit något står ännu inte klart. Några verkliga, strukturella reformer för ekonomin har det dock inte blivit.
På område efter område är det en förlorad mandatperiod.
Joakim Broman