I onsdags rapporterade TV4 att Grans sameby i Sorsele kommun stämmer staten efter att bolaget Blackstone Nickel som provborrade i deras renbetesmarker. När företaget gick i konkurs fick samebyn ta smällen.
Fallet är långt från unikt. Boken ”Smutsiga miljarder”, med underrubriken ”Den svenska gruvboomens baksida” (Ord & visor förlag, 2013) ger en dyster bild av den näring som förutspås tredubblas till 2025. Författaren Arne Müller, till vardags journalist på Sveriges Televisions Västerbottensnytt, ger som titeln antyder de negativa konsekvenserna uppmärksamhet. Det behövs.
Påverkan på miljön är påtaglig; gruvorna är vår överlägset största avfallsproducent. ”En gruva är inte som en fabrik där det slutar ryka ur skorstenarna när verksamheten upphör och därmed är faran för miljön över. Med en gruva är det snarare tvärtom. Det är när den läggs ned som de verkliga problemen börjar”, skriver Müller. Gratis är det heller inte. Exempelvis kostar det ungefär en miljon kronor per månad att förhindra en miljökatastrof vid Blaikenverket och gruvorna som hör till anläggningen.
Trots upprepade misslyckanden har Bergsstaten, den myndighet som ger tillstånd för provborrningar, inte återkallat bearbetningsprocessioner. De flesta ansökningar godkänns. Müller har träffat rättslösa markägare som förbises av myndigheter och lokalpolitiker när ett gruvbolag vill ha sin vilja igenom. Samebyar drabbas hårt.
Hur vi hamnade här? Utsläppen sker i glesbefolkade områden, långt från ett Stockholm som drar till sig medialt fokus. Drömmen om jobb förblindar politiker, komplicerade frågor om natur och miljö möter en snabbt svängande bransch.
När Müller tittar på hur det har gått för gruvor som var verksamma 2007 och 2008 visar det sig att 8 av 13 hade överskridit gräns- eller riktvärden för utsläpp. Samma mönster kommer fram om man granskar nedlagda gruvor. Det visar sig vara snarare regel än undantag att svenska gruvor bryter mot sina miljövillkor. ”Är det någon som har hört miljöminister Lena Ek säga något om gruvbranschens miljöproblem”, frågar Müller, som inte lyckats hitta ett enda kritiskt uttalande.
Från politiskt håll – och det gäller både alliansregeringen och Socialdemokraterna – talas det om vikten av dialog för att hantera konflikter som uppstår. Men en ”dialog” som i praktiken betyder att samebyar, markägare, lokalbefolkning och natur gång på gång körs över, är inte mycket värd. De reella motsättningarna måste erkännas.
Med den kunskap som finns är den politiska naiviteten i gruvfrågan häpnadsväckande.