Det hade ryktats om det en länge tid, att Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt var på väg bort.
Ändå kom onsdagskvällens besked som en överraskning för många. Han hade ju med emfas avfärdat alla sådana rykten. En liten jävla chock, sa till exempel partistyrelseledamoten Birger Lahti från Pajala. Och om inte ens alla i partistyrelsen visste måste beslutet ha växt fram väldigt snabbt.
Det påstås att det var en klok norrman som myntade ordspråket: Man ska sluta när det är som roligast. Kanske var det så enkelt. Att Jonas Sjöstedt kände att det han hade uträttat för Vänsterpartiet fick räcka, att de framgångarna skulle bli svåra att övertrumfa. Sedan var det familjen. Hustrun är ambassadör i Vietnam.
När Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande, i januari 2012, efter Lars Ohly, gungade det rejält under fötterna på V. Demoskops opinionsundersökning den månaden sa knappt sex procent. Nuförtiden ligger opinionssiffrorna stadigt runt Gudrun Schymans nivåer. Ett storverk i sig.
Med hjälp av framgångsrik förhandlingsteknik och resultatinriktade hot, fråga bara statsminister Stefan Löfven (S), han vet, har Sjöstedt lyckats få igenom en rad reformer, och stoppat andra.
Inför hotet att fälla regeringen fick han Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna att backa i frågan om reformeringen av Arbetsförmedlingen. En gång för alla gjorde han och Vänsterpartiet klart för de så kallade januaripartierna att V har ett betydande inflytande över politikens inriktning – trots att motsatsen påstås i januariöverenskommelsen.
Men bland alla framgångar finns även motgångarna. En av partiets stora profilfrågor, kampen mot friskolor och privata företag i vård och omsorg, blev varken framgångsrik eller fångade väljarnas intresse. Därtill har riksdagens mest feministiska parti – i varje fall enligt dem själva – haft svårt att leva upp till den devisen. Efter Gudrun Schyman 1993–2003, och den tillförordnade partiledaren Ulla Hoffmann 2003–2004, har partiet valt två män. Två vita, medelålders män.
Det öppnar dörren på vid gavel för en kvinnlig partiledare, eller, vilket en hel del förordar, ett delat ledarskap. En kvinna, en man. Det finns både för- och nackdelar. Med ett delat ledarskap ges en möjlighet att visa på mångfalden när fler företrädare syns utåt. En nackdel är att två partiledare kan leda till att partiet uppfattas som otydligt. Personkemin måste naturligtvis fungera.
Det finns ingen självskriven efterträdare till Jonas Sjöstedt. Däremot finns det gott om tänkbara kandidater: Nooshi Dadgostar, i dag vice partiledare är en, Malin Björk, ledamot i EU-parlamentet en annan, Rossana Dinamarca, som lämnade riksdagen 2018, en tredje. På den manliga sidan nämns bland andra partisekreteraren Aron Etzler, Ali Esbati och Hans Linde.
Vem det än blir så är det ingen lätt uppgift som väntar. Jonas Sjöstedt har personifierat Vänsterpartiet. Han är en partiledare som med tiden blivit mer populär än sitt parti. Och sådana är svåra att efterträda. En lightversion av partiledarbytet i Kristdemokraterna mellan Alf Svensson och Göran Hägglund väntar.
Vem det än blir så kommer januariöverenskommelsens hållfasthet också att testas gång på gång. Jonas Sjöstedt påminde januaripartierna vad det innebär att regera utan majoritet i riksdagen. Det kommer Vänsterpartiet att göra flera gånger.
Fotnot: Jonas Sjöstedt lämnar posten som partiledare för Vänsterpartiet i samband med partiets kongress i vår.