Efter att ha avverkat ett betydande antal kommunfullmäktigedebatter, både här och där, finns det en del reflektioner man kan göra. En är hur trogna politikerna är sitt partis linje, en och annan gul lampa (avstår från att rösta) lyser då och då på voteringsskärmen, men i stort följer alla snällt och lydigt vad man kommit överens om på gruppmötet – oavsett politisk hemvist.
Det är naturligtvis bekvämt för partiledningen, man vet var man har sitt folkfolk, eller ”knapptryckarkompani”, som Anne-Marie Pålsson, tidigare moderat riksdagsledamot och docent i nationalekonomi, lite föraktfullt, men ack så träffande, benämner ledamöterna i de politiska församlingarna. Ryggdunkningar från partikamrater blir viktigare än handtryckningar från folket hemma i byn. En nedlagd skola eller förskola i partiets namn är viktigare än att gå emot partiet i bybornas namn.
Väldigt ofta är det väldigt tomt på åhörarläktaren när kommunfullmäktige sammanträder. Hur många som lyssnar på radio, eller ser på tv, är naturligtvis svårt att veta, men familjerna lär inte flockas kring utsändningarna. Dynamiken i debatten lyser med sin frånvaro, spänningen saknas, alla som är intresserade av politik, och någotsånär insatta, vet redan på förhand hur det kommer att bli. Någon mindre justering i någon attsats noteras, men inte mycket mer.
Förtroendet för de demokratiska institutionerna sjunker. Samtidigt växer skaran av makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda, politiskt sakkunniga, sekreterare och kommunikatörer. Detta stärker pengarnas inflytande över politiken och försvagar demokratin, konstaterar tre forskare i en debattartikel i Dagens Nyheter ( 18/4 2015).
Se där, några av alla de varningssignaler om en demokrati på dekis som måste tas på allvar.
När den statliga Demokratiutredningen presenterades för någon vecka sedan var en av huvudpunkterna hur medborgarna ska kunna få ett större inflytande över politiken. Sänkt rösträttsålder och att införa folkmotioner i riksdag och kommun är två förslag som Norrans ledarsida redan skrivit om ( 6/1 2016och 20/1 2016).
Ett av de mer radikala, och intressanta, förslagen från demokratiutredaren Olle Wästberg, är att låta partimedlemmarna utse partiledare. För några hundralappar i medlemsavgift skulle vem som helst kunna köpa sig politiskt inflytande. Politiker med ambitioner att göra karriär i partiet gör säkrast i att vara lyhörd för andras åsikter och synpunkter.
Vad som kan hända?
Ja, det är bara att titta på vad som hände när vänsterpopulisten Jeremy Corbyn vann en förkrossande seger och valdes till ny partiledare för brittiska Labour. Det var knappast vad partiledningen ville ha, men väl fotfolket i partiet.
Att låta medlemmarna utse partiledare skulle förmodligen göra politiken mer ideologisk och mer polariserad. Men det skulle också göra den mer dynamisk, dramatisk, oförutsägbar och spännande.