Sverige ska få en ny museilag.
Kulturarvspropositionen, som riksdagen ska rösta om den 31 maj, är en ambitiös lunta.
Att kulturarvet är viktigt framgår med all önskvärd tydlighet. Likaså betonar lagförslaget vikten av museernas oberoende från politiken. Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) försvarar principen att politiken ska hålla armlängds avstånd. Men propositionen ger ändå motstridiga budskap.
Exempelvis framhåller regeringen det självklara i att inte skönmåla historien och förvränga det förgångna för att uppfylla politiska syften. Å andra sidan tror man att den nya politiska inriktningen har goda chanser att främja jämställdhet och förverkliga integrationspolitiska mål.
Man kan ju fråga sig hur det ska gå till.
Ska museer och hembygdsgårdar användas som arbetsmarknadsinsatser för nyanlända?
Ska SFI-lärarna undervisa iförda landskapsdräkt?
Antagligen inte.
Det övergripande integrationsmålet är att ”alla i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”. Det kan alltså innebära lite vad som helst. Med tanke på den politiska, normkritiska våg som svept över Sveriges museiverksamhet under senare år finns en stor risk att principen om en armlängds avstånd reduceras till en tum.
Journalisten Ola Wong har i en rad artiklar i Svenska Dagbladet uppmärksammat hur flera statliga museer tydligt präglas av en politisk ideologi. Etnografiska museet har exempelvis en utställning som verkar gå ut på att ifrågasätta normer snarare än att förmedla kunskap.
Normkritik, jämställdhet och integration är förvisso bra. Men ett museums syfte är att bilda besökarna, inte att bedriva politisk opinion eller, som i Etnografiskas fall, ställa frågor om huruvida normer är bra eller dåliga och vilka som skapar dem.
Att politiken lyckats leta sig in i museiverksamheten, trots kulturministerns upprepningar om en armlängds avstånd, visar att hon och de ansvariga museicheferna inte förstår att deras fäbless för normkritik är en politisk uppfattning.
Man är alltså blind för att den egna världsbilden präglas av ett politiskt perspektiv.
Det är inte bara ett problem i museivärlden. Både Sveriges Television och Utbildningsradion (UR) dras med samma ideologiska överkappa.
När UR fick kritik för sina integritetskränkande kartläggningar om mångfalden bland de anställda – det vill säga, journalisternas sexuella läggning och trosuppfattning – avfärdade UR det hela med att public service har ett mångfaldsuppdrag.
Och när inrättandet av den nya jämställdhetsmyndigheten kritiserades för att ledas av forskare med ett politiskt vänsterperspektiv svarade Nationella sekretariatet för genusforskning att forskningen visst kan tangera till politisk debatt, men att det till stor del är ett resultat av ”ett dynamiskt och spännande fält” (Dagens Nyheter 16/5 2017).
På det här viset har den normkritiska ideologin sipprat in i viktiga samhällsinstitutioner. Men varken museer, public service eller myndigheter ska vara forum för politisk påverkan. Sådant har vi politiska partier och intresseorganisationer till.
Karin Pihl