De tre gruvbolagen som har varit verksamma vid Blaikengruvan i Sorsele kommun är i konkurs. Mark- och miljödomstolen har slagit fast att bolagen ansvarar för att undvika en miljökatastrof, men pengar saknas till den efterbehandling av området som kan komma att kosta 200 miljoner kronor (Västerbottens-Kuriren, 2013-04-18). Vem som ska betala är oklart. Tidigare har konkursförvaltaren sagt att det får bli skattebetalarna.
Det var inte många veckor sedan Sveriges Radios samhällsprogram Studio Ett sände ett reportage om Grans sameby. Att ett kanadensiskt gruvbolag, Blackstone Nickel, fick tillstånd att provborra i Vindelfjällens naturreservat, blev en dyr historia för samebyn vars kalvningsland drabbades. Efter en lång rättslig process blev företaget skyldigt samebyn 800 000 kronor i ersättning. Men gruvbolaget har inte betalat och är på väg in i konkurs. Bergsstaten, statens ansvariga aktör, svarar i sin tur att det är hos företaget ansvaret ligger. Vem som ska betala är, återigen, oklart.
Dessa fall som med jämna mellanrum dyker upp, fall där gruvbolag lämnar skador på samhälle och natur, borde oroa. Hur kommer det sig att våra myndigheter och beslutsfattare verkar tagna på sängen varje gång det går fel? En idé vore att bolagen får teckna en miljöförsäkring innan de ges grönt ljus.
När näringsminister Annie Lööf uttalar sig i frågan betonar hon alltid gruvnäringens fördelar, och förklarar att regeringen vill ”stärka och försvara Sverige, och inte minst Västerbotten, som Europas ledande gruv- och mineralland.” (Norran, 2013-02-26).
Gruvdrift skapar, när den fungerar väl, blomstrande samhällen med arbetstillfällen. Svensk gruvnäring stod under 2010 för 13 procent av Sveriges industriinvesteringar, branschen bidrog det året med 26 miljarder kronor till vårt BNP. Men riskerna får därmed inte sopas under mattan.
Det är svårt att se det på något annat sätt än att våra beslutsfattare har varit blåögda. Prospekteringstillstånd utfärdas generöst, nationellt, medan markägare och invånare får gilla läget. Bolagen blir skyldiga staten 0,5 promille och markägaren får 1,5 promille av de brutna mineralernas värde, resten får de behålla. Att gruvbolag lockas till Sverige borde med andra ord inte förvåna någon, eller ses som ett tecken på utmärk politik.
En gruvnäring som inte tar, eller tvingas ta, långsiktiga hänsyn får stora konsekvenser. Vid Blaikengruvan rinner nu förorenat vatten ut från dagbrotten, dygnet runt. Vatten som skulle kunna nå dricksvattenstäkter ner mot kusten och Umeå. Det är inte rättvist att gruvbolag tillåts smita från notan.