Miljöpartiet har formats av vad man inte vill vara.
De gröna har ännu ingen aning om vad partiet ska bli och varför.
När Miljöpartiet höll kongress i Örebro för drygt ett år sedan hade dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan huvudrollen. På affischerna stod han leende med en stor pusselbit i famnen: ” Nu bygger vi Sverige!”, lovade MP.
Som man brukar säga: Resten är historia.
Det var spillrorna av ett organisatoriskt och idépolitiskt vrak som i helgen spolades upp vid Klarälvens strand i Karlstad. På årets kongress saknades mer än Kaplan. Glädjen är också borta. I foajén diskuterade tidigare flyktingaktivister gränskontroller, medan partiveteranerna såg ut att undra vad som hände. Då allt redan gått åt fanders sprids en märklig känsla.
”Hon tar lite blommor och möter pressen. Sedan åker hon nog så fort som möjligt”, som en tjänsteman beskrev upplägget inför den sparkade Åsa Romsons avskedstal. Romson hade usla förtroendesiffror och hennes avgång var nödvändig. Men hon fick också betala för Gustav Fridolins alla misstag och hela partiets dragning åt identitetspolitik och kulturrelativism.
Hur ska Fridolin leda en ”grön nystart” när han blir återvald på ett försvagat mandat och kallar regeringens politik för ”skit”?
Vilket tålamod har de mer rutinerade landstings- och kommunpolitikerna med den inrikespolitiskt oprövade Isabella Lövin?
Och har Miljöpartiet någon annan plan än att skilja på valmanifest och regeringsprogram i kommunikationen?
Fyraprocentsspärren börjar komma riktigt nära och tre parallella trender talar för att MP:s grava identitetskris förstärks inför valet 2018.
Småpartier i koalitionsregeringar är alltid utsatta. Utsattheten är extra stor för gröna partier – formade av vad man är emot, snarare än vad man är för. Det finns ingen klassisk ideologi att falla tillbaka på och MP kan inte räkna med stödröster från S: ” LO-medlemmar har aldrig gillat miljöpartister”, för att citera LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson (DN 1/5 2016).
Ökad politisk och ekonomisk polarisering gynnar tvärsäkra politiker. Centerpartiet och Vänsterpartiet håller fast vid en öppen migrationspolitik och ligger stabilt i opinionen. Socialdemokraterna och Moderaterna pekar med hela handen efter höstens flyktingkris och lyckas hux-flux framstå som mer ansvarstagande. MP fortsätter att vackla. De gröna överskattade vad partiet kunde uträtta i en koalitionsregering med S, men framförallt har partiledningen underskattat vår tids växande behov av tydlighet.
Alla partier befinner sig i en övergång från folkrörelse till mediedemokrati. Samtidigt bekräftar den interna kalabaliken att MP:s lätt anarkistiska drag ännu präglar organisationen. Det måste den nya partisekreteraren Amanda Lind hantera bättre än sin företrädare Anders Wallner.
” Det finns inte plats för 17 000 miljöpartisters privata ultimatum”, vädjade Fridolin till ombuden på lördagen.
Han kunde lika gärna ha sagt att språkrören tänker riskera Miljöpartiets riksdagsplatser i valet 2018 för två år till som statsråd.
Lars Kriss
