Skattereduktionen är den dyraste satsningen i det landsbygdspaket som C-ledaren Annie Lööf presenterade på onsdagen.
1,35 miljarder kronor låter väldigt mycket. Och det är det också.
Men ska pengarna fördelas på ungefär 830 000 personer landar du på 1 650 kronor. Och fortsätter du att fördela pengarna, på årets tolv månader, blir det 137 kronor i månaden. Man kan förvisso med lite fantasi göra en hel del med 137 kronor, men att som C-ledaren Annie Lööf presentera skattesänkningen som en ”viktig landsbygdssatsning” är att göra en tupp av en fjäder.
Om knappt två veckor presenterar regeringen sin höstbudget. En budget – framförhandlad av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – som bland annat innehåller ett landsbygdspaket på 2,2 miljarder kronor. Det handlar om pengar till väg- och järnvägsunderhåll, bredbandsutbyggnad, lokal livsmedelsproduktion och mediestöd till landsbygden.
Och det handlar om en skattereduktion för invånare i kommuner som i sin helhet ingår i stödområde A och B. Större städer som Borlänge, Falun, Luleå, Sundsvall och Umeå har undantagits från reformen. Däremot ingår Skellefteå, Norsjö, Malå, Arvidsjaur, Arjeplog och Robertsfors. Det är det dyraste budgetförslaget.
Det är lätt att göra sig rolig över skattesänkningen. 137 kronor i månaden är en klen tröst för de familjer som dras med dålig ekonomi för att de valt att bo på lands- eller i glesbygd.
Det finns också en betydande risk att skattesänkningen snabbt äts upp av kommunala och regionala skattehöjningar. Var tredje region och var fjärde svensk kommun gick till exempel med underskott 2018, enligt siffror från Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Samtidigt är 137 kronor i månaden bättre än ingenting. Med den riktade skattesänkningen är Centerpartiet någonting viktigt på spåren. Många norrlänningar får betala mer för sämre service än till exempel invånarna i Danderyd, Täby, Lomma, Nacka och Ekerö. Det är inte rimligt. Det kommunala skatteutjämningssystemet räcker inte till för att fullt ut kompensera skillnaderna.
Så får det inte vara.
Inte om Sverige på sikt ska hålla ihop.
Och det vill alla riksdagspartier, även om de väljer att verbalisera budskapet på olika sätt.
Man kan i Centerpartiet budgetförslag till skattereduktion se i varje fall ett embryo till att minska den skatteklyfta som finns mellan stad och land. Den här gången nådde de inte sitt eget mål. I ursprungsförslaget var skattereduktionen dubbelt så stor. Men med fyra partier som ska dela på ett begränsat reformutrymme är utrymmet just begränsat.
137 kronor i sänkt skatt per månad, är det verkligen vad lands- och glesbygdsborna trängtar efter?
Om de hade kunnat välja, förmodligen inte.
För att lands- och glesbygden inte bara ska kunna leva, utan också utvecklas, behövs fler riktade satsningar. Välfärden behöver stärkas, kollektivtrafiken fungera, staten måste vara närvarande på ett helt annat sätt än i dag, vägarna behöver vara framkomliga (även på våren).
Det behöver bli billigare att äga och köra bil, reseavdragen behöver förmodligen justeras ytterligare en gång.
Någonstans där hade pengarna kunnat göra större nytta. Det var rätt tänkt, men blev fel ändå.
Men bortom alla pengar och storslagna landsbygdsreformer handlar det om att bryta den politik där staden och dess behov hela tiden prioriterats framför landsbygden. Det handlar mer om mental inställning än någonting annat. Den är gratis, allt annat kostar pengar.