Västerbottens landshövding Magdalena Andersson har varit med och gett sin syn på länsstyrelserna i Riksrevisionens granskning.
De är regeringens förlängda arm ute i riket.
De 21 länsstyrelserna har en varierande mängd uppgifter att hantera i relationen mellan stat och medborgare.
Som myndighet har de ett stort ansvar. Inom vissa områden spelar de en större roll i människors vardag än vad landstingen och regionerna gör.
Det är angeläget för styrningen av landet att länsstyrelserna fungerar väl.
Att föra både statens talan gentemot medborgarna och samtidigt representera Västerbottens invånare gentemot staten kräver finess. Krockskyddet däremellan stavas myndighetsform.
Arbetsuppgifterna och myndighetsfunktionerna är breda och varierade. Allt från klimat, jakt och fiske till jämställdhet, beslut om översiktsplaner, tillväxtfrågor, infrastruktur, riksintressen och miljöfrågor – exempelvis vid Bottniska viken. Allt detta och mycket därtill hanteras av länsstyrelsen i Västerbottens län. Paletten är bred, duken är stor.
Tyvärr är länsstyrelserna kraftigt eftersatta inom en mängd områden, styvmoderligt behandlade och i behov av en finansieringshöjning. Den brokiga ansvarsfloran lämnar också frågan vad länsstyrelserna egentligen borde och inte borde syssla med öppen.
Trots att myndigheterna, som redan nämnts, är 21 olika myndigheter styrs de som om de vore en enda, med likartad verksamhet. Därutöver blir de alldeles för lätt offer för olika departements nycker och infall, vilket ibland kan leda till motsägelsefulla marschorder. Styrningens intentioner är långtifrån glasklara.
Detta enligt en granskning av Riksrevisionen, som bland annat lyssnat till vad Västerbottens landshövding, den tidigare M-riksdagsledamoten Magdalena Andersson, har att säga i frågan.
Länsstyrelserna behöver ökad ekonomisk egenmakt. Det alltför stora bidragsberoendet, från satsning till satsning, även känt som det evigt avbrutna projektträsket, måste övergå till en mer långsiktig finansieringsmodell.
Att en stor del av pengarna kommer från andra källor än förvaltningsanslaget hindrar länsstyrelserna att själva disponera över sin budget, och därmed anpassa den till respektive läns behov.
Många av de brister som Riksrevisionen påtalar i sin granskning är i själva verket en påminnelse om sådant som varit känt i 15 års tid via tidigare utredningar. Att problemen kvarstår, och på sina håll förvärrats, tyder på att staten inte visat tillräckligt stort intresse för sina 21 främsta företrädare ute i landet.
Framför allt glesbygden är i behov av fungerande länsstyrelser, som tillbringar mer tid åt hur de bäst kan utföra service för sina medborgare, än hur de ska tolka en tidvis vag och motsägelsefull ägare i Stockholm.
Csaba Bene Perlenberg