Norrlands glesbygd blir allt glesare i takt med att skolor stängs och affärer läggs ner, den kommunala servicen centraliseras till tätorterna, kollektivtrafiken försämras och allehanda satsningar, exempelvis bredbandsutbyggnaden, försenas eller uteblir.
Kollektivtrafiken i Västerbottens inland har hamnat i något av ett Moment 22-dilemma. I takt med att bussturerna på sträckorna blir färre minskar resandet, och när resandet minskar riskerar ännu fler bussturer att dras in, och resandet minskar …
Frågan är vad som kan göras.
Oskar Sjölund, folkpartistisk kommunfullmäktigeledamot i Malå, tycker att de ”politiska partierna ska engagera sig mer i frågan” (Norran 9/5 2015). Han menar också att det råder en politisk omedvetenhet kring problemet.
Det är förvisso en god start, men långtifrån en lösning.
Men egentligen är det hela rätt enkelt: Kollektivtrafiken måste, om fler ska vilja och kunna resa, sätta kunden och dess behov i centrum. Det är nödvändigt att se kollektivtrafiken i glesbygden som en servicefunktion, inte som någonting nödvändigt ont som kostar pengar.