Det är inne med feminism. Ungdomar bär halsband med texten ”Fatta”, från Fatta-kampanjen som uppmärksammar våldtäkter och bildar opinion för en samtyckeslag. Feministiskt initiativ, som lyckades ta sig in i Europaparlamentet med 5,3 procent av rösterna, får uppbackning av artist–Sverige. För att nämna en handfull av dem som har medverkat på partiets valskiva ”F!”: Robyn, Marit Bergman, Nina Persson, Linda Pira, Lisa Nilsson, Sarah Dawn Finer, Tove Styrke, Frida Hyvönen.
Enligt en ny Sifo-undersökning säger sig nästan varannan svensk vara feminist, vilket är betydligt fler än tiden vid det förra valet, då en tredjedel kallade sig feminister. Dessutom säger 72 procent, nästan tre av fyra väljare, att jämställdhetsfrågan är ganska eller mycket viktig när de röstar.
Detta, och att Feministiskt initiativ överraskade i EU–valet, har fått de övriga partierna att prata mer om jämställdhet. Vänsterpartiet har affischer som pryds med texten ”Feminism och fett med socialism”, medan Folkpartiets variant lyder ”Feminism utan socialism”. Att skillnaden mellan olika riktningar av feminismen tydliggörs är mycket bra. För även om vi kan vara överens om sakernas tillstånd – att kvinnor får lägre löner, lägre pensioner, tar ett stort ansvar för barn och hem, arbetar mer deltid och stöter på förlegade attityder – skiljer sig svaren på lösningar.
Som liberal feminist skulle jag bland annat vilja se en individualiserad föräldraförsäkring, och att vårdnadsbidraget avskaffades. Kvotering tror jag inte på för fem öre.
Det råder ingen tvekan om att Feministiskt initiativ är ett vänsteralternativ som tror på statliga ingrepp. Enligt partiet ska män exempelvis omskolas på kurser, av kritikerna kallade ”omskolningsläger”, för att ändra sina konsumtions- och transportmönster. Och i veckan uppmärksammades att partiet vill införa ett ”observatorium” som ska sätta press på publicister som ägnar sig åt ”medialt våld” (mot kvinnor), vad det nu betyder.
Kanske bryr sig partiets väljare inte om ett och annat tokigt förslag. Somliga tycker säkert att det bara är roligt att partiet sätter ”rosa glasögon” på andras valaffischer. Frågan är bara om den genomsnittliga feministen gör det.
I opinionen ligger FI på 2–3 procent, och då ska man komma ihåg att det som nykomling är svårare att komma in i riksdagen, än vad det är att slinka in i Europaparlamentet.
Misslyckas Gudrun Schyman i riksdagsvalet är det upp till bevis för övriga partier: lyfter de jämställdhetsfrågorna även utan FI som blåslampa?