Det går undan, i drygt 300 km/tim.
Regeringens storslagna planer på en höghastighetsbana mellan landets större städer för tankarna till passagerarflygets barndom. Då handlade det inte bara om att transportera människor från punkt A till punkt B, det handlade om prestige, om att ligga i teknikkramandets framkant. Många investerade stort för att inte stå utan ett nationellt flygbolag. Några har klarat sig bra, andra har blött ekonomiskt, för några länder har det blivit en nationell lyxfälla.
Klandras den som klandras bör. Det var den dåvarande Alliansregeringen som 2014 lanserade Sverigebygget, satsningen på nya bostäder och höghastighetståg. Planen är att tågen ska börja rulla i början av 2030-talet. Å andra sidan har varken röda eller gröna i dagens regering gjort någonting för att dra i nödbromsen.
Samtidigt som det projekteras det för höghastighetståg i södra Sverige planerar Trafikverket att sänka högsta tillåtna hastighet från 90 till 80 kilometer i timmen på 20 vägavsnitt runt om i Västerbotten. Totalt handlar det om cirka 16 mil, sex av dessa finns längs länets viktigaste transportled, E4 mellan Skellefteå och Umeå.
Ett litet räkneexempel: Att bygga om till 2+1-väg kostar mellan 15 och 50 miljoner kronor per mil. Att bygga om de sex E4-milen skulle alltså kosta 90–300 miljoner kronor. Höghastighetsbanan beräknas kosta mellan 190 och 320 miljarder. Till det ska läggas att forskare på KTH menar att höghastighetsbanan riskerar att vara omodern redan på 2030-talet när den beräknas stå klar.
Men det är inte bara KTH-forskare som ställer sig tveksamma. Regeringens eget finanspolitiska råd sågar finansieringen med lån längs fotknölarna, Konjunkturinstitutet påpekar att varje biljett skulle behöva skattesubventioneras med 700–800 kronor samtidigt som Statens Väg- och transportforskningsinstitut underkänner projektet ur miljösynpunkt. Höghastighetsbanan skulle sluka 15 års infrastrukturinvesteringar för hela Sverige.
Hur går det då till exempel med den av Socialdemokraterna utlovade Norrbotniabanan?
Jag vet precis vad Emils pappa i Lönneberga, där tågen aldrig någonsin kommer att stanna, eller ens svischa förbi, hade sagt: Stölleprov!
Precis som i passagerarflygets barndom är det alltför få politiker som i dag har modet att gå emot en satsning med sikte inställt på framtiden, kosta vad det kosta vill.
Sverigedemokraterna har tidigare sagt nej, nu sällar sig även Liberalerna till den lilla, men tappra skaran av nej-sägare. Partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson menar i en intervju i Dagens Nyheter ( 28/5 2016) att ”höghastighetsbanorna riskerar att tränga ut alla andra infrastruktursatsningar”.
Den slutsatsen ligger inte på Snillen spekulerar-nivå. Obegripligt att fler inte riksdagspolitiker har kommit fram till den slutsatsen. För vad som händer med en satsning på höghastighetståg är att redan små avstånd i södra Sverige blir ännu mindre genom regionförstoringen, samtidigt som redan stora i norra Sverige blir större.
Så skapas inte förutsättningar för att hela Sverige ska leva. Investeringar i storstäderna får inte ske på bekostnad av övriga landet.
Skrota projektet medan tid än är.