En ny kartläggning av bostadsområden i ”utanförskap” är presenterad, och som enda område i länet finns Skellefteås Anderstorp med.
Antalet elever i valdistriktet Anderstorp centrala, som gått ut nionde klass det aktuella läsåret, är så få att det inte går att dra någon slutsats om skolresultaten. Siffrorna om arbetslösheten säger desto mer: Andelen förvärvsarbetande är bara 55 procent.
Då visar studien, gjord av tankesmedjan Den nya välfärden, ändå att arbetslösheten i har minskat sedan 2006 då endast 46 procent förvärvsarbetade.
Det var för ungefär tio år sedan som Folkpartiet satte ljuset på integrationsfrågan. Efter att ha lanserat förslaget om språkkrav för medborgarskap inför valet 2002 gällde det att konkretisera problemen. Så föddes ”Utanförskapets karta”.
Svart på vitt kunde partiet sedan konstatera att dessa bostadsområden hade blivit markant fler sedan 1990-talet. Socialdemokraterna, som då satt i regeringsställning, fick stark kritik för en misslyckad integrationspolitik.
Sedan dess har varje mätning visat att utanförskapsområden – som brottas med hög arbetslöshet, alarmerande dåliga skolresultat och lågt valdeltagande – ökar i antal. Trenden har inte brutits med en folkpartistisk integrationsministerpost, vilket säger något om frågans komplexitet.
En oflexibel arbetsmarknad med ett starkt anställningsskydd har svårare att absorbera nyanlända. Det fria skolvalet är bra för en del, medan många föräldrar inte ens vet att det existerar. Deras barn blir kvar i klasser med elever från liknande social bakgrund. Barn i Sverige växer upp i områden där arbetslöshet bland vuxna är normalläge, och de som kan flyttar därifrån.
Så vad kan kommunen göra? En bra skola, kostnadsfria aktiviteter och läxhjälp, är det viktigaste. Sommarjobb för ungdomarna öppnar upp möjligheter. Bussarna ska gå så ofta att även de som saknar bil kan färdas smidigt. Brott ska bekämpas, och för nyanlända invandrare behövs en bra svenskundervisning med tydliga krav.
Svenska politiker har haft för stor tilltro till kostsamma integrationsprojekt som gång efter annan visat sig vara mer eller mindre verkningslösa. Sanningen är att det inte finns någon ”quick fix” i form av en särskild integrationspolitik.
En traditionell och generell social-, skol- och arbetsmarknadspolitik i socialt utsatta områden skapar förvisso inga tjusiga rubriker. Lockar inte väljare som kräver snabb förändring. Men den ger ändå så goda förutsättningar som politiken har möjlighet att ge.