Ingenting är längre som förut.
På den ena sidan skranket stod Centerpartiet och Liberalerna, den ena halvan av den splittrade borgerliga alliansen, tillsammans med regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. På den andra sidan stod Moderaterna och Kristdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Redan placeringen av partiledarna indikerade att den politiska topografin skakats om rejält. Det blev också en strid på nya fronter när partiledarna för riksdagens åtta partier drabbade samman i en direktsänd tv-debatt i SVT på söndagskvällen, den första sedan valet förra året.
Längst ut på vänsterkanten stod statsminister Stefan Löfven (S) och myste. Uppenbarligen nöjd med att ha lyckats slå in en kil i det borgerliga samarbetet och i varje fall temporärt förpassat blockpolitiken till dåtid. Man kan undra hur länge till han ler belåtet. Priset för att kunna ta ”ansvar för Sverige”, som han själv uttrycker det, har varit högt, sett med socialdemokratiska ögon.
Priset: En uppgörelse i 73 punkter som bland annat innehåller fri hyressättning i nyproduktion, slopad värnskatt och utökade undantag i turordningsreglerna. Förslag som förra mandatperioden gjort Löfven rosenrasande. Vilket också M-ledaren Ulf Kristersson påminde honom om.
Socialdemokraternas högersväng i liberal riktning har lämnat vänsterflanken oskyddad. Spelar V-ledaren Jonas Sjöstedt sina kort rätt de kommande åren finns det, sett med socialdemokratiska ögon, en uppenbar risk för ett rejält S-tapp i väljarkåren. Samtidigt som hans regering riskerar att bli avsatt om januariavtalet inte följs.
Eller om Sjöstedt, i ohelig allians med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, gör allvar av sitt misstroendehot om regeringen ändrar i arbetsrätten. Ett hot, ja. Samtidigt ska man vara medveten om att det ska väldigt mycket till för att V-ledaren ska gå från ord till handling. För honom är alternativet, en konservativ M/KD-regering med stöd från SD, långtifrån ett vänsterpartistiskt drömscenario.
Även om det stundtals hettade till i debatten var det ovanligt nedtonade partiledare som ventilerade välfärd/jobb, lag/ordning, migrationen och klimat/miljö. I ett nytt politiskt landskap är det förståeligt att partiledarna har svårt att hitta rätt. Allianssammanhållningen var som bortblåst. SD-ledaren Jimmie Åkesson valde att hålla låg profil gentemot Moderaterna och Kristdemokraterna. Hans mål är att bilda ett konservativt block och då gäller det att inte i onödan trampa på några ömma tår.
I en partiledardebatt finns det alltid vinnare och förlorare.
Vinnare 1: Ebba Busch-Thor (KD) tog för sig i alla ämne, förmodligen stärkt av de allt bättre opinionssiffrorna. Vinnare 2: Jan Björklund (L) uppträdde samlat, sakligt. Det var precis som om insikten om att han snart ska sluta som partiledare gjorde honom mindre tyngd av stundens allvar och katastrofala opinionssiffror.
Förlorare 1: Ulf Kristersson (M) uppträdde som en ”sur gammal gubbe”, fortfarande uppenbarligen oerhört besviken på att han inte fick bli statsminister. Förlorare 2: Isabella Lövin (MP) gjorde mycket väl ifrån sig som Europaparlamentariker, men räcker inte till när det kommer till politiska debatter.
För övrigt anser jag 1: Att det är bra att Jan Björklund och Jimmie Åkesson ska genomföra en samtalsturné för att diskutera EU-samarbetet. SD och L är varandras ideologiska motpoler när det gäller synen på det europeiska samarbetet. Förhoppningsvis kan turnén väcka intresse för EU-valet.
För övrigt anser jag 2: Att det stundande EU-valet fick alldeles för lite plats i SVT-debatten.