Vart är Europa på väg?
Vi sitter alla i samma tåg. Utifrån till synes fragmentariska ledtrådar gissar många hur framtiden kommer att te sig.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker presenterade häromdagen en vitbok med fem scenarier om hur Europasamarbetet kan komma att se ut.
Det mest minimalistiska alternativet är att EU ska vara en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.
Den mest ambitiösa varianten inkluderar fördjupat samarbete inom alla områden. Däremellan finns tre mellanting: göra mindre än nu – men effektivare, fortsätta samarbetet utifrån den reformagenda som kommissionen presenterade 2014 samt djupare samarbete för dem som vill.
Syftet med vitboken är att få igång en diskussion om hur EU ska tuffa på. Förhoppningen är också att öka legitimiteten för EU hos medborgarna. Entusiasmen för unionen, liksom förtroendet för politiker och institutioner generellt, har minskat på senare år.
I en tid när britterna har röstat för utträde, USA:s president Donald Trump sprider protektionism över världen och populister vinner röster i val efter val är det lätt att misströsta.
Politiker som Jarosław Kaczyński, Geert Wilders och Marine Le Pen underblåser missnöje och misstänksamhet gentemot det europeiska samarbetet. Det är illa eftersom nationalism och svag ekonomisk utveckling gång efter annan har lett till förödande fientlighet, diktatur och krig på vår kontinent.
Den 25 mars ska EU-ländernas 27 ledare fira att Romfördraget skrevs under för 60 år sedan. Då lades grunden för gemenskapen som ytterst ska garantera frihet och välstånd i Europa. EU är verkligen ett fredsprojekt. Just därför är det viktigt att samarbetet fortsätter att rulla på.
Inte mycket här i världen är statiskt. Det gäller att förhålla sig till förändringarna på ett konstruktivt sätt – och påverka riktningen framöver. Hur ramverk, lagar och institutioner ser ut spelar en avgörande roll för hur människor agerar och utfallet blir av deras aktivitet.
Vilket spår EU väljer är oerhört betydelsefullt för oss som bor i Sverige.
Frihandel, individuella rättigheter och de fyra friheterna utgör grundplåten för EU. Med euron fördjupade vissa länder integrationen.
Det scenario där de som vill går vidare är därför det mest smakliga alternativet. Om några parter menar att det finns vinster att göra borde inte andra kunna hindra dem från att hitta nya eller fördjupade samarbeten. De som inte vill vara med ska inte tvingas till det. Med en sådan ordning skulle även stödet för EU med all sannolikhet öka.
Europapolitiken speglar dock motsättningarna mellan nationalister och internationalister, mellan pessimister och optimister, mellan de kortsiktiga och långsiktiga.
EU har en stor utmaning när både förtroende och förutsägbarhet saknas i politiken i dag. Inte desto mindre måste målet vara att européerna ska kunna färdas in i framtiden i första klass.
Sofia Nerbrand
