FOTO: JEAN-CHRISTOPHE BOTT/KEYSTONE/AP PHOTO/TT
Det bästa sättet för ett land att lyfta sig från djup fattigdom till spirande välstånd är öppenhet. Fria val skapar fria marknader. I alla fall i teorin.
I arbetet med att skapa marknadsliberala förutsättningar i utvecklingsländer har världshandelsorganisationen WTO en nyckelroll. Under det senaste decenniet har WTO:s ställning dock försvagats. Svårigheterna för 159 medlemsstater att nå gemensamma avtal om jordbruks- och industritullar har resulterat i en kraftig tillväxt av bilaterala frihandelsavtal.
Sedan WTO:s handelsförhandlingar inleddes i Qatars huvudstad Doha 2001 har de regionala frihandelsavtalen ökat från 100 till 250 stycken. De största förlorarna på den avsomnade Doharundan, och den politiska oenigheten mellan WTO:s rika och fattiga medlemsstater, är länderna med störst behov av ett ökat välstånd.
Situationen beskrivs på ett pedagogiskt sätt i rapporten ”WTO, Doharundan och framtiden för det multilaterala handelssystemet” från den svenska expertmyndigheten Kommerskollegium. I vad som kallas för en spaghettiskål med regionala frihandelsavtal visar Kommerskollegium hur handelstrådarna knyter samman EU, USA och BRIC-länderna.
Att EU och USA bilateralt förhandlar om världens största frihandelsavtal är välkommet. Minskade tullavgifter och regelförenklingar kommer att göra stor nytta på båda sidorna av Atlanten. Bara i Sverige beräknas ett långtgående frihandelsavtal skapa drygt 30 000 arbetstillfällen.
Men ska Afrikas och Asiens fattigaste länder kunna lyftas med hjälp av frihandel krävs fler multilaterala avtal. Förra veckans uppgörelse vid WTO:s möte på den indonesiska semesterön Bali är således ett steg framåt.
För första gången sedan grundandet 1995 lyckades WTO nå ett globalt avtal. Avtalet är en framgång för den nytillträdde brasilianske WTO-chefen Roberto Azevedo (bilden). Sänkta import- och exportkostnader följer Doharundans ursprungliga ambition med slopade tullar för varor och tjänster.
Samtidigt bör man vara medveten om att Balipaketet är en politisk kompromiss. Om den globala ojämlikheten ska reduceras krävs en jämlik handelspolitik. I stället ger Balipaketet utrymme för flera nationella undantag. Enskilda medlemsstater kommer även i framtiden att kunna subventionerna den egna livsmedelsproduktionen på ett sätt som missgynnar utvecklingsländerna.
Protektionism är ett av de allvarligaste välståndshindren för världens fattiga. Att EU och USA subventioner sina inhemska bomullsproduktioner är bara ett exempel på hur afrikanska producenter hindras från att konkurrera på lika villkor – vilket försämrar tillväxten och befäster problemen med barnarbete.
Denna strukturella orättvisa får inte glömmas bort av WTO:s sena framgång.
Lars Kriss
