November har förvandlats till december. Julen är redan i antågande.
Det är åter dags för den årliga inre kampen mellan att skämma bort sina nära och kära eller skänka pengar till någon biståndsorganisation, till bättre behövande. De kan finnas bland Sveriges fattiga familjer, bland flyktingar på väg genom Europa eller på landsbygden i något fattigt afrikanskt land där rent vatten är en bristvara.
Det farligaste som finns är att födas in i fattigdom. I utvecklingsländerna dör ett barn var femte sekund, dygnet runt, som en direkt följd av kronisk hunger och undernäring. Samtidigt som vi i Sverige dukar fram dignande julbord.
Jo, det klagas mycket på julen, allt mer från år till år tycks det som, dess kommersialism, stress och köer, ändå slår julhandeln rekord på rekord på rekord. Nej, jag vill inte bojkotta den, vill inte vara utan en jul utan julklappsutdelning, utan ett urval av julbordets läckerheter. Däremot efterlyser jag, som i så många andra fall, ett visst mått av måttlighet, personligen i förhoppning om att sedan slippa ha dåligt samvete ända fram till påska.
Samtidigt är det ju så att julen på något sätt kombinerar två viktiga beståndsdelar i socialliberalismen/frisinnet; blandningen av marknadsekonomi, med viss statlig inblandning för att skydda utsatta eller för att få marknadsekonomin att fungera bättre, och ett starkt socialt skyddsnät och visad omtanke om sina medmänniskor.
Men det är inte bara privatpersoner som kan göra och gör skillnad. Det kan företag också göra. Och de gör det i allt större utsträckning. Fårfiolen, den kallrökta laxsidan, påslakanssetet eller presentkortet byts allt oftare ut mot en julgåva till någon biståndsorganisation som arbetar med flyktingkrisen. Rädda barnen har märkt av det, det har även Röda korset och FN:s flyktingorgan UNHCR Sverige gjort. Företag vill helt enkelt göra gott, visa större socialt ansvar.
Ett sådant agerande är naturligtvis väldigt välkommet i tider som dessa, ja, i alla tider.
Vad som däremot inte är välkommet är regeringens beslut att från årsskiftet slopa privatpersoners möjlighet till skatteavdrag för gåvor till välgörenhet. Det sänder fel politiska signaler, att gåvan inte är betydelsefull, och därtill i helt fel tid.
Förmodligen är det ingen som ger bara för att senare kunna göra avdrag för gåvan. Folk kommer heller inte att sluta skänka pengar, däremot finns det en uppenbar risk att bidragen kommer att minska. Och det handlar om mycket pengar.
Sedan gåvoavdraget infördes har gåvorna ökat rätt markant. Det vittnar bland annat Frivilligorganisationernas insamlingsråd om.
Nu när julen är i antågande kan det därför vara på sin plats att ställa frågan om det finns det några snälla finansministrar här?
Det blev alldeles tyst kring granen.