Han ledde Moderaterna till partiets största valframgångar och lyckades bli omvald som moderat statsminister.
Hur gick det till och vem är Fredrik Reinfeldt? I memoarboken ”Halvvägs” (Albert Bonniers förlag) försöker den tidigare statsministern – som i år fyller 50 år och därmed har kommit ”halvvägs” – summera det hela.
Reinfeldt beskriver barndomen i olika delar av Stockholm, och hur han kommer i kontakt med politik när han är elevrådsordförande som 11–åring. Den borgerliga regeringens utrikesminister i slutet av 1970–talet, Karin Söder, har en son i Reinfeldts klass. När Söder besöker skolan får klassen i Täby för första gången prata om partier.
Fredrik Reinfeldt, som visade sig sakna talang för såväl musik som skateboard, fortsätter som elevrådsordförande på högstadiet. När andra tar droger och slåss, kämpar Fredrik tillsammans med skolans vuxna för att få en ”rökfri skola”. Hemma visar han sig ha talang för att städa.
Militärtjänstgöringen i Kiruna var en kontrast till livet i Stockholmsförorten. Trots den hårda kylan och fysiska påfrestningen fanns det saker som Reinfeldt uppskattade: ”att strukturera och ha ordning på allting”.
Varför blev det då Moderaterna? ”Jag tycker att frihet är viktigt, jag tror att samhället blir starkare av fri företagsamhet och jag vill att Sverige ska ha ett starkt försvar. Dessutom gillar jag Ulf Adelsohn.”, skriver han om tiden då han för första gången röstar 1985. Någon renlärig nyliberal, eller Palme–hatande högerkille, var han aldrig.
På ungdomsförbundets stämma i Lycksele 1992 utmanade han Ulf Kristersson om ordförandeposten och vann med röstsiffrorna 58–55. Där hade den politiska karriären kunnat sluta, men i stället gick det stadigt uppåt. Omvandlingen till ”Nya Moderaterna”, samt bildandet av Alliansen, ritade senare om den svenska politiska kartan.
Den som vill ha snaskiga detaljer om konflikter under Reinfeldts tid vid makten behöver inte läsa ”Halvvägs”. Redan inledningsvis skriver han att han inte vill lämna ut eller kritisera människor. Han redogör hellre torrt för olika händelser, och riktar ibland kritik mot sig själv. ”Jag känner än i dag skuld för att två professionella kvinnor som hade kunnat bli mycket bra statsråd tvingades avgå”, skriver han om Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò.
Boken avrundas med att förklara fjolårets tal när han bad svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar. Politiken har puttrat på sedan dess, även om Reinfeldt kastade in handduken.