Än så länge kan vi inte låta 90-talisterna ta över arbetsmarknaden. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Vi har fostrat en fördummad generation.
Mellan 2000 och 2012 sjönk läsförståelsen hos femtonåringar allra mest i Sverige bland de länder som granskades i Pisa-undersökningarna.
Det är generationen som har vuxit upp samtidigt som samhället har digitaliserats.
2012 års femtonåringar tar snart klivet in på arbetsmarknaden. Med det i åtanke bör vi akta oss för att slänga ut de äldre arbetstagarna alltför snabbt.
Ändå verkar det vara precis det vi gör. I en nyligen genomförd studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering skriver nationalekonomerna Stefan Eriksson och Magnus Carlsson att sannolikheten för att bli kontaktad av en arbetsgivare efter att man har sökt arbete minskar avsevärt redan i 40-årsåldern.
Även diskrimineringsombudsman Agneta Broberg anser att arbetsmarknaden diskriminerar äldre. Det görs tydligt i den debattartikel (Svenska Dagbladet 21/6 2017) som kritiserar 67-årsregeln.
Vi blir allt äldre och friskare. Vi kan alltså arbeta längre upp i åren. Att ha ett arbete att gå till ger dessutom positiva psykologiska effekter. Men det finns även samhällsekonomiska skäl till att ta tillvara de äldre på arbetsmarknaden; den äldre arbetskraften är minst lika bra, och i många fall bättre, än den yngre. Enligt Eriksson och Carlsson uppfattar arbetsgivare att äldre och yngre anställda i ungefär lika hög utsträckning bidrar till både högre produktivitet och god arbetsmiljö.
I en amerikansk studie från 2000 lät man arbetsgivare rangordna 29 egenskaper som de anser behövs på en arbetsplats. Bland de sju viktigaste man efterfrågar hos en anställd är det bara en enda som arbetsgivarna anser att de äldre arbetstagarna (över 55 år) saknar: flexibilitet i utförandet av uppgifter. Övriga sex egenskaper anser dessa arbetsgivare att äldre arbetstagare har. Bland dem finns god läsförståelse.
Samtidigt är läsförståelsen en av de färdigheter där svenska unga arbetstagare tappat allra mest i Pisa-undersökningarna. Visserligen ligger vi numera – enligt 2016 års undersökning – vid OECD:s genomsnitt. Men det dröjer ännu tio år innan de eleverna träder in på arbetsmarknaden.
Än så länge får vi nöja oss med den sämsta Pisa-generationen, de som är födda i slutet av 1990-talet. Det är en generation som har växt upp med surfplattan i handen, som på många sätt är tekniskt smart.
Om vi någon gång går från ett tjänstesamhälle till ett robotsamhälle blir det sannolikt just de som kommer att driva på och förstå den övergången.
Men än är vi inte där. Och kanske är det just den yngre generationens beroende av ny teknologi som gör att vi bör ta vara på den äldre arbetskraften, så länge vi bara kan. Vi behöver fortfarande deras kunskaper. Teknikrevolution i all ära, men framtiden är faktiskt inte här än.
Eva Forslund
