Den mänskliga fåfängan har skapat människoliknande robotar. Men vill vi verkligen ha människoliknande datorprogram.
I somras öppnade utställningen Robots på Tekniska museet i Stockholm.
Exposén över den mänskliga fåfängan att skapa människoliknande robotar är till låns från Science Museum i London.
Med en historisk överblick kan besökarna även få en glimt av vart utvecklingen är på väg.
I framtiden är det kanske människan som är det museala föremålet. Det är inte bara de hårda robotarna som är frukten av vår nyfikenhet utan även de osynliga som lämnat boet och numera lär sig själva. De så kallade AI-robotarna, artificiell intelligens, är bara i gryningen av vad de tros kunna klara av i en nära framtid.
Kort och gott ska de autonoma datorprogrammen kunna göra allt det som människan kan göra i dag. Genom enorma mängder data leder förståelse till beslutsfattande i det tysta. I Skellefteå har AI:s praktiska applikation visat sig vara problematisk: Anderstorpsgymnasiets automatiska ansiktsigenkänning som inloggningsmetod för elever har fällts av Datainspektionen.
Region Västerbotten satsar också på AI genom projektet DIHS (Data i det hållbara samhället). Dess syfte är att uppmuntra publicering av rådata som kan användas till digitalt foder för nya lösningar. Projekten ska i första hand gynna Västerbotten.
Hur artificiell intelligens påverkar människan vet vi fortfarande väldigt lite om. Därför är det stöd som nu ges till bland andra Umeå-forskaren Helena Lindgren, från en av Wallenberg-stiftelserna, ett viktigt steg framåt. Helena Lindgren, vid Institutionen för datavetenskap vid Umeå universitet, ska forska om hur AI kan underlätta stresshantering.
Wallenberg-stiftelserna har gjort ett mycket stort åtagande för forskning kring autonoma system och artificiell intelligens. Under tio år ska över 3,5 miljarder kronor satsas på forskning som går långt bortom de rent tekniska aspekterna. Det som lite slarvigt kallas för en ny industriell revolution ska belysas utifrån etiska, kulturella, ekonomiska, sociala och juridiska perspektiv.
Vår förhoppning att kunna kontrollera, eller ens förstå AI-programmens processer, kan visa sig vara tröstlöst.
Forskningsprojekten är ett tidstecken. Entusiasmen och fascinationen över artificiell intelligens-program, som osynliga medarbetare och beslutsfattare, har kommit att bli ett självspelande piano. I stället för att fråga sig vilka konsekvenser programmen får för människan har fokus först och främst varit på hur programmen ska kodas och sjösättas. Koda först, fråga sedan.
Men eftersom algoritmer inte uppfinner ny data utan endast hanterar existerande information är risken uppenbar att mänsklighetens svagheter och tillkortakommanden även blir AI:s akilleshäl. Att skapa perfekta processer och koder som ska förenkla vår vardag blir lätt en önskedröm, eftersom våra egna begränsningar gör AI-robotarna till en avbild av oss.
Det vill säga: Alla våra fördomar, jäviga referensramar och egenintressen fortplantas i den digitala sfären. Den digitala spegeln som AI kommer hålla upp framför oss kan bli smärtsam.
Den totalt fria viljan har alltid varit en utopi. Vi påverkas dagligen av vår bakgrund och våra inlärda moraliska och etiska register, vår sociala programmering. Illusionen av fri beslutsrätt fungerar dock hyfsat för vår självrespekt och den motivation vi behöver för att utvecklas. Att låta AI-program staka ut vår livsväg må vara effektivt, men skapar inte nödvändigtvis ett mer fritt samhälle.
Csaba Bene Perlenberg