FOTO: PONTUS LUNDAHL/TT
Det har gått 19 år sedan Bengt Westerberg lämnade posten som folkpartiledare i spåren av förlustvalet 1994 och partiets misslyckade försök att gå i koalition med Socialdemokraterna. Ändå kommer ingen undan Bengt Westerberg.
Sedan Bengt Westerbergs avgång har den röda tråden hos Folkpartiets ledningar varit rädslan för ”snällismen”. Hellre kärnkraft och Nato än jämställdhet och socialförsäkringar. Men när Folkpartiet på torsdagen samlades till landsmöte i Västerås är Bengt Westerberg snarare symbolen för längtan efter något nytt.
På många sätt har Jan Björklund (bilden) varit en extremt framgångsrik partiledare. Oavsett om vi pratar om moderat, socialdemokratisk eller miljöpartistisk skolpolitik, finns folkpartiledaren någonstans i bakgrunden. Samtidigt har valresultaten uteblivit och allteftersom FP efter sju år i regeringsställning kommit att kopplas ihop med problemen i skolan har baksidan med att uppfattas som ett enfrågeparti blivit allt tydligare.
Att Jan Björklund valde att öppna landsmötet med att tala om jämställdhet och plädera för en tredje pappamånad som nästa stora jämställdhetsreform – och en prioriterad fråga inför valet – är en tydlig illustration till hur FP-ledningen börjat snegla mot den socialliberalism som man tidigare varit angelägen att sudda ut. Bilden förstärks av att jämställdhetsminister Maria Arnholm, som en gång var hjärnan bakom den första pappamånaden, ser ut att få en allt mer framskjuten roll som ansikte utåt för partiet.
Kanske kan man dra paralleller mellan Björklunds landsmötestal och företrädaren Lars Leijonborgs språktestutspel inför valet 2002. I båda fallen handlar det om en ambition att på ett grundläggande plan förändra bilden av FP. För Leijonborg fungerade det, men frågan är om Björklund kommer att lyckas med motsvarande manöver eller om han i väljarnas ögon är alltför förknippad med krav och hårdare tag.
Däremot är det uppenbart att det finns ett tomrum i svensk politik för FP att fylla, om partiet lyckas återvända till socialliberalismen. Det handlar inte bara om en välbehövlig betoning av jämställdhetspolitiken och ett försvar för en liberal invandringspolitik.
Det handlar lika mycket om behovet av ett parti som förmår se det självklara sambandet mellan kapitalismen och välfärdsstaten. Utan välfungerande sociala trygghetssystem riskerar acceptansen för marknadsekonomi, och de ekonomiska skillnader som den för med sig, att äventyras, vilket i längden skulle göra oss alla fattigare, konstaterade folkpartiledaren Bertil Ohlin när han på 1930- och 1940-talet formulerade idén om socialliberalismen.
Det borde även vara ett självklart perspektiv för ett parti som i sitt nya program talar om ”frihet i globaliseringens tid”.
Svend Dahl
