FOTO: ADAM IHSE/SCANPIX
Det sägs ofta att jämställdhetsarbetet går för långsamt. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, tar i regel huvudansvar för hem och familj, står för större delen av föräldraledigheten och är underrepresenterade på ledande poster i samhället.
Utan att på något sätt förringa betydelsen av glastak och normer, kan det ibland vara nyttigt att blicka i backspegeln. För samtidigt som det går för långsamt, har det i många fall gått väldigt fort. Det märks inte minst när fotbolls-EM kickar i gång på onsdag.
Inför mästerskapet har SVT sänt dokumentärserien ”Den andra sporten”. Där skildras en sport – om nu damfotboll bör klassas som en egen sport – vars utövare länge betraktades med samma skepsis som ofta har mött kvinnor som slagit sig in på männens planhalvor.
Är det verkligen lämpligt? Visar de inte för mycket hud? Vem tar hand om barnen? Det är egoistiskt av kvinnor att ägna sig åt saker som bara gynnar dem själva.
Resonemanget känns avlägset – även om det sista indirekt slungas mot en del heltidsarbetande mammor – men det ligger betydligt närmare i tid än man kan tro.
När Sveriges förbundskapten Pia Sundhage ville börja spela fotboll på 1960-talet, fick hon höra att det bara var för killar. Hon fick dock vara med och hon trodde länge att hon var den enda tjejen som spelade fotboll. Några år senare, 1971, avskaffade det engelska fotbollsförbundet förbudet för damer att spela på medlemmarnas planer.
I dag, drygt 40 år senare, är knattefotboll för tjejer lika naturligt som för killar och fotbolls-EM för damer är en självklarhet. Det första spelades 1984 och följdes av ett VM 1991 och OS-premiär 1996.
Inget av det hade varit verklighet utan egoism. Få rättigheter lämnas över på silverfat och när man driver en fråga – som kvinnlig rösträtt – gör man det ofta åtminstone delvis av egenintresse.
Samtidigt vet man att kampen kommer oändligt många fler till del. I damfotbollens fall, och i många andra, krävdes det att en generation krattade manegen genom att driva kvinnors rätt att få spela fotboll. Först nästa generation kunde ta upp fajten på allvar och visa att kvinnor kan spela.
Påven Johannes Paulus II sa en gång att av alla oviktiga ting i världen är fotboll den viktigaste. Det är oklart om han inkluderade både herr- och damfotboll, men rätten för kvinnor att spela fotboll är långt ifrån oviktig. Det är ett av de yttersta bevisen för att kvinnor får göra saker bara för att de tycker att det är kul – det är okej att vara egoistisk – och inte primärt finns till för att vara den självuppoffrande hustrun och omhändertagande modern.
Eller som Pia Sundhage säger i ”Den andra sporten”: Det handlar om att kvinnor har lika stor rätt som männen till sina drömmar.
Susanne Nyström
