I ett parti som har ekonomiprofessorn som ideal har Liberalernas partiledare Jan Björklund, som inleder årets Almedalsvecka på söndag, alltid varit en udda fågel.
I själva verket var det just förmågan att kommunicera med enkla och stundtals kategoriska budskap, långt ifrån de akademiska seminarierummen, som bidrog till att Björklund för snart nio år sedan valdes till partiledare.
Om Björklund på ett plan är en ovanlig liberalpartist visar han på ett annat prov på typiska liberalpartistiska drag. Det handlar om intresset för det politiska spelet och hur Liberalerna ska positionerna sig i förhållande till de andra partierna.
Att liberalpartister ägnar mer tid åt sådana frågor än vad medlemmarna i andra partier gör hänger samman med Liberalernas historiska position som ett parti som kan skaffa sig inflytande genom att samarbeta både höger- och vänsterut.
För många liberalpartister är uppgörelsen med Socialdemokraterna om den stora skattereformen i början av 1990-talet fortfarande en av de stunder i partiets historia som man känner störst stolthet över.
Jan Björklunds utspel i höstas om att Liberalerna är beredda att diskutera skattesystemets utformning med regeringen var ett sätt att, efter tio år av tätt allianssamarbete, knyta an till dessa traditioner.
Problemet för Björklund är att Liberalerna i dag är ett mycket litet parti som på egen hand inte har särskilt mycket att erbjuda Socialdemokraterna i utbyte mot politiskt inflytande.
Utmaningen för Björklund halvvägs in i mandatperioden handlar snarare om att i ljuset av dåliga opinionssiffror säkra partiets överlevnad. Liberalerna talar gärna om att profilera sig i den ekonomiska politiken och ta upp kampen med Moderaterna och Socialdemokraterna.
Men i praktiken handlar det om att hitta nischfrågor som ger partiet en egen profil. Det är så man ska förstå att Liberalerna, trots en historia av att värdesätta blocköverskridande samarbeten, har valt att ställa sig vid sidan om både försvarsuppgörelsen och energiöverenskommelsen.
Under våren har det också blivit tydligt hur Björklund försöker hitta tillbaka till integrationsfrågorna, som för tio år sedan var bland partiets starkaste kort. Styrkan ligger här i de ideologiska rötterna och förmågan att kunna säga att integration inte bara handlar om jobb, utan även om liberala värderingar.
Partiets kravliberaler och socialliberaler, som ägnat åratal åt att misstro varandra, förenas i allt större utsträckning i uppfattningen att Sverige ska vara ett land som välkomnar den som flyr undan krig och förtryck, men som samtidigt ställer krav på att vilja bli en del av vårt individualistiska samhälle, som sett till synen på exempelvis jämställdhet och religion sticker ut bland världens länder.
Integrationsutmaningar och hot från auktoritära idéer och jihadism har fått allt fler att tala om försvaret av liberala värderingar som vår tids stora idékonflikt.
Det är en utmaning som ger Liberalerna en chans att bevisa för väljarna att de behövs som politisk kraft.
Svend Dahl